Steinberg has released X-Stream, a monophonic spectral synthesizer with which you can create completely new sounds, or compose exciting ambient music, and it’s completely free!
For those who work with film scoring or have Peter Gabriel and Kate Bush, or similar artists as role models, the free plug-in X-Stream is truly a godsend. An incredibly powerful tool for audio creators!
Steinberg themselves claim that X-Stream for HALion can handle samples, or audio clips, and turn these into a “colorful spectrum of sounds”, by time-stretching, looping and manipulating the sounds in a completely new way.
X-Stream can twist and turn, slow down or speed up sounds and thus transform any samples with the help of both new and innovative “spectral algorithms” and other effects.
X-Stream contains more than 100 presets.
X-Stream is a new tool for sound design, but it can also create interesting rhythms and beats. Through its ability to create strange pads or “drones” for ambient music, X-Stream also works excellently for those who compose film scores and the like. And all this is absolutely free!
X-Stream contains lots of exciting ready-made factory sounds, but above all, you can also load your own audio files – anything – one-shots, or entire soundtracks. Your imagination sets the limit.
Download it!
You can download X-Stream for free by going to the Steinberg website and logging in, or creating a new account, and downloading the Steinberg Download Assistant. Keep in mind that you need some version of HALion 7.1 to be able to run X-Stream. The free version of HALion Sonic 7.1 works great, so be sure to download that as well, on the same time, if you don’t already have it.
For those interested in the full version of HALion 7.1, you can buy it at half price until the end of July 2024.
You’ll need Steinberg Download Assistant to download X-Stream and HALion Sonic 7.1
Important functions
Works with all versions of HALion 7.1 in a variety of DAW programs
Contains more than 100 ready-made factory presets from sound creators around the world
Drag-and-drop your samples and let X-Stream transform them into mighty floating soundscapes
Create abstract “drones” and effects for film and computer music, or innovative electronic ditto
Peter O Ekberg är något så unikt som en gitarrist med ett eget uttryck. Jag bjöd in honom på besök och imponerades av det jag fick höra – både från hans fingrar och läppar.
När jag först hörde Peter var det på några olika plattor i slutet av 70-talet. Han dök även upp på inspelningar med både Dan Hylanders Raj Montana Band, och senare Boogie Kings – vilka jag hade lyckan att få se live i Stockholm. Peter har även spelat med Tommy Körberg, Mats Ronander, Louise Hoffsten, Floyd Moore, Eric Johnson, Thorleifs och många fler. Som producent har han jobbat med ytterligare några av de mest namnkunniga i Sverige – och några från andra sidan det stora vattnet. Det var också där Peter fick sina första kontakter med musik i den högre skolan. Men låt oss börja från början…
Peter Olof Ekberg
Peter föddes 1953 i Åryd utanför Växjö, där han också växte upp, och så småningom bildade sitt första band. Vid den blygsamma åldern 15 år blev han ”headhuntad” av the Germs från Växjö, och med detta band deltog han i Sveriges Radios popbandstävling Opp-o-poppa på Liseberg i Göteborg 1968 – då som basist. Det lär ha varit en hemsk upplevelse, enligt Ekberg.
Han var fortfarande i första hand basist när han ett par år senare åkte över till USA som utbytesstudent.
– En kväll i Austin hamnade jag på en bar där ett jävligt bra lokalt band spelade, Custer’s Last Band. Och jag satte mig vid ett bord med två snygga tjejer, som jag pratade med. När bandet tog paus kom trummisen och keyboardisten och satte sig vid vårt bord. Det var deras flickvänner jag pratat med, och alla var supertrevliga. Trummisen, Bill Gossen, blev sedermera min bästa vän. Vi satt och pratade, och han var genuint nyfiken. ”Jaså, spelar du”, sa han. ”Vill du sitta in?”
”Hela den här tanken med plattan sprang ju ur en ensamhet.”
En av låtarna som Bill nämnde var The Nazz Are Blue (en Yardbirds-hit, med Jeff Beck på sång), och den kunde Peter, så han hoppade upp på scenen och spelade med bandet.
– Bill skjutsade mig hem på kvällen, och kom och hämtade mig dagen därpå, för att visa mig Austin. Och det växte till en väldigt djup vänskap, som varade ända tills Bill dog i cancer för några år sedan. Bills vänskap blev min biljett in i Austin, och hans kontaktnät blev också mitt musikaliska, för han var en etablerad musiker och låtskrivare i Austin.
– Det var där jag fick riktigt blodad tand för musiken.
70- och 80-talet
Tillbaka i Sverige fick hans grupp Attila skivkontrakt. Man skickade demo till fem skivbolag, och fick ja från fyra. Peter valde Polydor. Det blev fyra soloplattor och en massa turnerande. Han producerade också Raj Montana och Rockamöllan. Han flyttade till Stockholm 1977, och där blev det mer producerande. Hösten 1982 vill Anders Burman att han ska ta över producerandet efter honom på EMI. Peter nappar förstås.
– Efter det fick jag smak på att göra musik utan att behöva sitta i en turnébuss. Sökte mig till andra kulturuttryck. Var nästan tio år på SVT i Stockholm och NRK i Oslo.
Han blev sedan kulturskolechef och rektor på mediaskolan i Karlskrona. Nu är han kulturchef i Piteå.
Nya plattan
Jag bjuder kulturchefen på en liten pastalunch och han fortsätter berättelsen. Ensam i Norrbotten finner sig Peter i ett nytt dilemma.
– Jag hade ju knappt gjort en låt på 35 år, så jag ville ju se om jag fortfarande kunde.
Han hade Cubase 7 och ett bra UAD-ljudkort och började skriva lite låtar. Först stapplande… Men det blev alltmer lustfyllt. Han hade ju all tid i världen. Men efter ett halvår började han fundera på om det höll. Han trodde att det fanns en risk att det höll på att bli ett dammigt gubbprojekt. Han kontaktade två oberoende producenter som han kände (Ulf Börjesson och Johan Dereborn), och frågade vad de tyckte. Det var tyst ett tag, sedan sa den ene att det var hur fräckt som helst. Den andre hade samma åsikt.
– Hela den här tanken med plattan sprang ju ur en ensamhet. Och i en av låtarna, Just Lonely, sjunger jag ”north pole lonesome”, så NP Lonesome blev mitt alias. Och plattan döpte jag till The Blue Accordingly för att reta de här bluespuritanerna.
Det tog ungefär ett år att bli färdig. När han sedan la upp det kom en reaktion som han blev oerhört förvånad över. Det kom både telefonsamtal och privata mejl.
– För mig var det verkligen en stor gåva att jag tog mig igenom plattan. Det är en så stor känsla i att återupptäcka något som du trodde var förlorat. ”Fan, jag har detta kvar. Tack, det funkar!” Det går inte att beskriva hur otroligt skönt det kändes när det började komma respons på det här. Jag förstod att det inte var enbart artighet, utan folk var genuint överraskade. ”Fan, va bra han har fått till det här”, liksom.
– Sången är nästan uteslutande en första eller andratagning. Att stå och skråla med lurar i en lägenhet, och plötsligt höra hur de börjar röra sig i våningen ovanför, blir oerhört stressande.
– Det är några grejer som jag skulle vilja ha gjort om, men jag beslöt mig för att göra så här. Och likadant med gitarrspelandet, men där var det mer för att jag märkte att inte blev bättre ju längre jag höll på.
Producenten Uffe Börjesson började komma med förslag. ”Du måste ha en riktig trummis…” så Bengan Andersson från Skara kontaktades och spelade in de förträffliga trummorna i sin studio.
– Sen kom jag på att jag behövde körer och kontaktade Sharon Dyall, Jenny Fall och Lena Malmborg och de ställde gladeligen upp. Sen har det kommit in lite annat folk.
– Jag lirar bas, alla gitarrer, percussion och en del trummor och keyboard. Men allt som behövde komma upp ett snäpp professionellt såg jag till att åtgärda – och det är Uffes förtjänst. Det som från början var en bra ensam-vargs-grej blev på så sätt mycket bättre.
– En av hemligheterna med att det funkade var att här fanns inget tydligt syfte. Musiken i sig var det enda syftet, låt, för låt, för låt…
– Det fanns ingen tidsram, det fanns igen budget, och det fanns heller ingen beställare – mer än att jag ville se vart det kunde leda.
Hur undvek Peter heminspelningsfällan, där låtarna aldrig blir klara, där det ständigt finns något nytt att lägga till eller göra om?
– Jag var precis i kanten av det – då hade det gott nästan ett år – och jag visste att om jag börjar göra om, då faller hela projektet.
– Jag var precis på väg, men då var det bland annat Uffe Börjesson som sa: ”Du är färdig nu.” Så jag tänkte: detta får duga.
Uffe åtog sig att mastra plattan, och eftersom Peter ville lägga upp musiken på alla tänkbara media, hittade han hjälp även där.
– Jag ringde Örjan Englund på Eagle Records och berättade kort för honom vad det gällde, och han sa ja, på direkten.
Efter tre veckor låg albumet uppe world-wide och sen tog det bara ett dygn så var hela karusellen igång. På första månaden hade Peter fyratusen streamingar. Det var han nöjd med.
– Utan hemmainspelningarna hade detta aldrig blivit gjort.
Utrustning
Peter använde Cubase 7 och ett UAD-ljudkort (okänd modell). Sången tog han upp med en Peluso 2247-mikrofon, som han är väldigt nöjd med.
Keyboarden är till största delen hämtade ur NI Kontakt 5 – han har också använt en del av Easy Drummers percussion-ljud, plus en del från Kontakt.
– Fendergitarren har två vanliga Custom Shop-mickar i hals och mitt, och en Dimarzio HS2 i stalläget. Sen har jag även en Suhr med två single-coil och en humbucker. Den använder jag en hel del på plattan.
– Strängarna är D’Addario XL – 0.9 till .46 – det har jag alltid kört. Tidigare hade jag samma set från Ernie Ball.
– Gitarren går genom en Fender Deluxe, eller en Mad Professor CS40, och ett gäng pedaler. Nästan aldrig rätt in i förstärkaren… Sen har jag använt S-Gear-pluggen från Scuffham Amps.
– Jag har också använt en Chandler UAD-plugg till ett par solon. När man skruvar till den så rören glöder, låter den väldigt speciellt.
Pedalbordet innehåller det som syns på bilden, men sedan vi träffades har ett par-tre pedaler bytts ut. Det är ett projekt i ständig förvandling. Om favoritpedalen berättar Peter:
– Det är en handgjord Björn Juhl Honey Bee. Svindyr, och den är så varm. Jag har alltid den först. Det finns inget som låter pedal över den.
– När jag har mickat upp förstärkaren har jag använt en Shure SM-57. På det hela taget väldigt vanliga grejer, alltså. Sen har jag ju ett gäng fina gamla UAD-pluggar… kompressorer, reverb…
– Sen spelar det ju ingen roll om du har bra eller dålig utrustning, om du inte har en bra låt till att börja med. Man glömmer ofta det…
Supro tremo-verb
Peter hade förstås med sin Custom Shop Stratocaster, som fick träffa de enklare kusinerna från landet, mina ihopskruvade monster. Det är klart att det blev en del spelande – och detta redan innan jag visade Peter Supro-förstärkaren som jag hade hemma för MM-test. Då blev herr Ekberg riktigt intresserad och sprang genast ut till bilen och hämtade in pedalbordet.
”Bluesen har blivit kidnappad av en sorts medelålders, vita medelklassmän…”
Peter spelar och berättar samtidigt om instrumentallåten på nya plattan som han vaknade upp en söndagsmorgon och hade drömt, Notes From The Neighborhood. Mer än en aning 70-talsdansbandsaktig i tonen, och jag bara älskar den!
Och Peter blir förstås förtjust i Supron.
– Fasen, va bra den låter! Den skulle jag vilja ha med mig när jag ger mig ut och spelar på bluesfestivalerna i vinter…
– Låter otroligt bra! Får jag skruva på lite och se hur den beter sig?
Vad säger man då… Självklart! Och han skruvar på ordentligt.
– Ja, det var fan du! Du får ursäkta, men jag vill se var gränsen går. Den verkar ju orka…
Det slutar med att Peter senare beställer ett par olika Supro-förstärkare, och de ingår nu i hans live-arsenal.
Peters spel och preferenser
Jag passar på att berömma Peter för hans ett eget tonspråk, där han rör sig runt den traditionella pentaskalan, och där han verkligen vågar dra iväg i sina improvisationer.
Var kommer inspirationen ifrån?
– Det kommer nog ifrån att jag ofta varit sångare också. Jag blev rätt trött på Chicken Shack och liknande band, och sökte mig andra vägar.
– Beck var ju spännande. Han var ju inte den där identiska pentaskalan, som alla spelade runt. Det fanns även andra… Peter Green var ju en stor, stor hjälte för mig. När jag första gången hörde Blues Jam i Chicago, första låten, Watch Out… Det var ju nåt helt makalöst, med allt från tajming till tonalitet. Men det fanns andra… Amos Garret var en ögonöppnare när han var med i Paul Butterfield Blues Band. ”Oj, man kan spela en durters i bluesen!” Det gjorde ju även Beck, för den delen. Men det hör man aldrig från de andra…
– Nån sa att jag lät som Jeff Beck när jag spelar, men de vill jag inte gå med på. Jag är kanske inspirerad av Beck, men jag låter inte som honom.
– Jag har aldrig kunnat sitta med en grammofon och planka solon, jag har fått lära mig på annat sätt. Så det har aldrig varit en som varit husgud, utan det har varit en jäkla massa olika som inspirerat mig, och så har jag plockat ur mitt eget huvud.
– Boogie Kings var en rolig grej… Vi spelade nån sorts punk-blues. Vi älskade blues, men vi brydde oss inte om att vara traditionella. Vi insåg att vi måste utgå från vår egen bakgrund. Där ligger skillnaden. Energin, och att vi sket i traditionen.
– Och vi hade Backa-Hans och Ingemar Dunker i kompet. Publiken kunde bara, rent fysiskt, luta sig mot den stommen. Det gick inte att göra bort sig där. Du kunde lira i en annan tonart, och det hade varit rätt ändå.
Bluesen har blivit kidnappad
– Jag har fått en sorts bluesnojja nu. Bluesen har blivit kidnappad av en sorts medelålders, vita medelklassmän, som inte förstår vare sig bluesens ursprung, grundtanke, eller det här med blod, svett och tårar – missförstå mig rätt …
– Det är ju så historielöst. Det blir outhärdligt att lyssna på, om man inte har någon sorts förankring i rötterna. Lyssna på de här triolshufflandet till höger och vänster: I woke up this morning. Om man sen lyssnar på originalen – vad bluesen stod för, och fortfarande står för – så är det en kraft, och svett och berättelser, men det är också en utveckling.
– Ta alla pianister, gitarrister, munspelare och vad du vill. Inte fan lät alla lika. Alla hade sin egen ton. Alla utvecklade sin egen ton. Det var det som var hela grejen. Men idag är det precis som att man absolut inte ska göra det, för då är det inte blues.
– Fy fan, vad jag gnäller. Det är inte alls meningen. Jag är en väldigt positiv människa i grund och botten.
Framtiden
Peter berättar att han tänker göra ytterligare ett album, ett bluesalbum, och det kommer inte vara puritanskt! Det ska bygga på bluesens fundament, men sen är det helt utifrån honom och de han omger sig med.
– För mig, när jag gör de låtar som har tydlig bluesbotten, spelar jag utifrån så som jag spelar. Jag vill spela vitt, och utifrån mig. Jag har andra referensramar, en annan historik, en annan bakgrund. Jag kan inte härma någon som ska berätta om bomullsfältens jävlighet, och industrialismens förtryck. Det blir falskt om jag försöker göra det, och det blir definitivt inte en hyllning. Det blir bara patetiskt.
Sen blir det en lång diskussion om Peters spelstil. Vi är inte riktigt överens i allt, men jag hävdar att han på något sätt behållit sin ton och sitt uttryck i gitarrspelet hela tiden. Man hör att det är Peter O Ekberg.
Tills slut har det blivit över fyra timmars samtal – jag vill inte kalla det en intervju – som jag har att lyssna igenom.
– Fy fan, va du kommer att vara trött på mig, säger Peter.
Med de orden skiljs vi åt. Men tröttna lär jag inte göra i första taget, och det finns ju alltid ett album att bryta av med, om samtalet skulle börja kännas tungt. The Blue Accordingly med NP Lonesome aka Peter O Ekberg. Tretton egna låtar. En ren njutning!
Jag tar för givet att ni redan lyssnat på den. Och har ni inte det finns den både på Spotify, och iTunes om ni vill ladda ner den. Jag vågar påstå att detta är den viktigaste plattan som släppts i år. För den som älskar modern, fräck, bluesbaserad, skitig, skrämmande, upplyftande rockmusik är den ett måste. Här finns allt. Sällan har en sångplatta varit så fullspäckad med underbara gitarrinslag, stökiga riff, och spretiga solon. Helt underbart! Jag har inte njutit av en platta så fullt ut, sedan jag hörde Jeff Becks insatser på Amused To Deathmed Roger Waters. Fast Peter O Ekberg gör nästan allt på egen hand – jag är djupt imponerad. Mina personliga favoriter: ovanstående instrumentallåt, Blue Me X, och So Happy For You. Ja, och så alla de andra låtarna förstås…
After Musikermagasinet’s (AKA MM) closure in February this year, it felt like there was a big void in my life – perhaps this was the case for many of MM’s faithful readers as well.
To remedy this to some extent, I have decided to post some reviews on this website in the future. Hopefully it will be able to lighten up the gray everyday life for more people than me.
I will also try to be a little more diligent about posting small YouTube videos on things I find interesting. There will also be shorter tips on plugs or instruments that I think stand out in one way or another. It can be extra affordable products – or things that I simply just think are excellent in one way or the other. Something that, with my 35 years of experience in hardware and software testing, I also believe may interest some of you who for one reason or another managed to find your way here.
See you later!
Programförklaring
Efter Musikermagasinets nedläggning i februari i år kändes det som att det uppstod ett stort hål i min tillvaro – kanske även hos många av MM:s trogna läsare.
För att i viss mån råda bot på detta har jag beslutat mig för att lägga upp några tester på den här hemsidan i fortsättningen. Förhoppningsvis ska det kunna lätta upp den grå vardagen för fler än mig.
Jag ska även försöka var lite mer flitig med att lägga upp små YouTube-filmer på sånt jag finner intressant. Det kommer också finnas kortare tips på pluggar eller instrument som jag tycker sticker ut på ett eller annat sätt. Det kan röra sig om extra prisvärda produkter – eller sånt jag helt enkelt bara tycker är väldigt bra. Sånt som jag med mina 35 års erfarenheter av hård- och mjukvarutestande även tror kan intressera några av er som av en eller annan anledning lyckats hitta hit.
The “Happy New Year” that we all wished for each other may not have started too well. The wars around the world continue with unabated frenzy. Man’s cruelty is apparently infinite – as is his stupidity, if you ask Einstein. We are helping each other to destroy the only habitable planet we know, and we are being led by politicians who are totally incapable of making the important but uncomfortable decisions needed to reverse this trend.
Like a small bacon in this sea of woe and misery, Musikermagasinet has stood out – at least for those of us who see music as a healing and unifying force. After all, music is a language that can be understood in all the countries of the world, regardless of the spoken language you otherwise use.
Churchill is known to have said something along the lines of: If we cannot defend ourselves to preserve art and culture (where music belongs to the highest degree) then what do we have to fight for?
He also said: “It would mean a thorough political reform if common sense could spread as quickly as stupidity.”
It is perhaps this paradigm shift we have all been waiting for.
It may sound a bit presumptuous to compare oneself to such a giant as Sir Winston, but for those of us who have worked with this magazine, which has existed in one form or another since the end of the 70s, it has had enormous significance. Judging by all the appreciation we’ve received from our readers over the years, I think we’ve been, at least once in a while, quite right.
However, everything comes to an end, and unfortunately that also applies to those who make magazines.
We have just completed the very last issue of MM. I myself have written for the mag for over 35 years, and several of my colleagues have struggled for almost as long. Our responsible publisher, and founder of the magazine, Björn Hansen, has of course fought the longest of them all. But now it’s over.
Almost all advertisers have recently failed us – but there are exceptions; many thanks to Toontrack, EBS, Lundgren Pickups and a few more! I don’t want to sound bitter, but it feels like too many companies believe that the polished surface, represented by so-called influencers, who only reside in a completely digital world, is more important and can give musicians more, than well-founded hands-on tests from active musician colleagues can do.
The entire music industry is of course having a rough time, but without advertising revenue it is not possible to make a magazine. If at the same time you are opposed by forces that do not value culture very highly, it becomes really tough.
All this entailed the end of Musikermagasinet’s more than 30-year old history.
So surely the new year really could have started better.
Ännu en gitarrhjälte har lämnat oss. Les Paul, Jimi Hendrix, Roy Buchanan, Michael Bloomfield, Peter Green – de var alla delaktiga i vår fostran som gitarrister. Men den allra största i min bok var utan tvekan Jeff Beck. Och nu har även han lämnat oss…
Det är med stor sorg jag läser att Jeff Beck inte längre finns bland oss. Han dog i förrgår kväll efter att ha smittats av epidemisk hjärnhinneinflammation. Beck har funnits med mig som en stor gitarrhjälte, ända sedan jag själv började spela gitarr i början av 1960-talet. Talande nog är han fortfarande den enda gitarrist som jag har en stor bild av på väggen i min projektstudio. Det är en 70×100-plansch av omslaget till marsnumret av Musikermagasinet från 2001. Jag har inga planer på att ta ner den planschen bara för att Beck själv ”tagit ner skylten”. Tvärtom!
Det här är bilden som prydde omslaget av Musikermagasinet i Mars 2001.
ALL VÅR BÖRJAN…
Det har de senaste dagarna ordats så mycket om Jeff Becks formidabla virtuositet, hans underbara ton, och hans egensinniga frasering, så vi låter det vara så, tills vidare… Alla som hört eller sett honom spela har på ett eller annat sätt inspirerats av hans hela uppenbarelse.
Första gången jag såg (och hörde) Jeff Beck spela live var 1967, när jag var på skolresa till England. Vi var stationerade i London, och gjorde bland annat en studieresa till en av Mullards rörfabriker utanför London. Det kunde faktiskt ha varit den i Blackburn, Lancashire, där det enligt John Lennon hade uppstått ”four thousand holes”, som han sjunger i Beatleslåten ”A Day in the Life”. Märkligt nog har Jeff Beck spelat in en underbar instrumentalversion av just den låten. Allt hänger ihop…
Men nu har vi kommit en bit från ämnet… Jag och min bästa polare i klassen, gick varje kväll ut och kollade in olika band som spelade på klubbar i London. Det var verkligen ”Swinging London” på den tiden. Den ena kvällen såg vi gruppen the Nice med en vild Keith Emerson ridande på en Hammond-orgel, och nästa kväll var det en grupp som jag verkligen aldrig kunde tänka mig att missa. Spelningen ägde rum på klubben the Marquee på Wardour Street i Soho, och bandet som spelade var The Jeff Beck Group, med Rod Stewart på sång, Mickey Waller på trummor, och Ron Wood på bas. Och längst fram, Jeff Beck på gitarr, med en rejäl Marshall-stack, bestående av fyra 4×12-lådor bakom sig, och ovanpå det två stycken Marshall hundrawattsförstärkare. Jävlar i havet vad bra det var! Och högt så in i h-e! Naturligtvis njöt vi nåt alldeles hejdlöst. Den då unge (och tämligen blyge) Rod Stewart gömde sig mest bakom sånghögtalarna, men han hördes! Gruppen rev av de flesta av låtarna från plattan Truth, som ännu inte hade släppts, plus några till. Och det satt så in i bänken! Jag tror aldrig jag upplevt något så intensivt, rått, och medryckande i musikväg – vare sig före eller efter det tillfället. Här var verkligen Jeff Beck i sitt esse. Visst, han hade gjort fina grejer tidigare med Yardbirds, men det här var på riktigt!
The Jeff Beck Group (första upplagan) med från vänster: Rod Stewart, Ron Wood, Mickey Waller, och Jeff Beck.
EXTREMT KORT HISTORIK
Jeff Beck var född i Surrey 24 juni 1944. Sjöng tidigt i kyrkokör och spelade både violin och cello. Efter att ha sett några live-konserter med Buddy Holly och Gene Vincent bestämde han sig för att börja spela gitarr. Jeff slutade skolan och började ”försörja” sig som musiker vid 18 års ålder. År 1965 – blott 20 år gammal – fick han axla Eric Claptons mantel (ja, han ärvde faktiskt till och med Claptons scenkostym), som sologitarrist i R & B-bandet the Yardbirds. (Clapton slutade efter att gruppen ”tagit en alltmer kommersiell kurs”.) Med Beck som gitarrist hade Yardbirds en rad hits med bland annat ”Still I’m sad”, ”Evilhearted You”, och ”Shapes of Things”.
Yardbirds med Chris Dreja, Keith Relf, Jim McCarty, Jeff Beck och Paul Samwell-Smith.
Efter Yardbirds blev det som sagt Jeff Beck Group, men redan efter att ha släppt två plattor, Truth och Beck-Ola, var det dags att gå vidare.
Nick Mason från gruppen Pink Floyd berättade långt senare att man gärna hade haft med Beck som ersättare till den avhoppade Syd Barrett, men ingen av floydarna vågade ens fråga Beck. Han var däremot tillfrågad om att ersätta den bortgångne Brian Jones i the Rolling Stones, men efter att ha jammat med dem avböjde Beck.
I ett rätt sent YouTube-klipp kan man se kompisarna Alice Cooper och Beck sitta och pokulera om just detta. Beck säger att han aldrig hade kunnat komma överens med Keith, och båda skrattar åt det faktum att Stones inte hade något färdigt slut på någon av sina låtar.
Ytterligare ett par plattor under namnet The Jeff Beck Group släpptes, dock med en helt annan sättning. Där hade man Cozy Powell på trummor, Bobby Tench på sång, Max Middleton på keyboards och Clive Chaman på bas.
En av de två plattor som släpptes med den andra konstellationen av The Jeff Beck Group, Rough and Ready.
Tillsammans med Tim Bogert och Carmine Appice från den amerikanske gruppen Vanilla Fudge bildade Beck 1973 en riktig Powertrio. Tanken var från början att även Rod Stewart skulle medverka i gruppen, men projektet lades på is efter att Beck skadats rätt allvarligt i en motorcykelolycka, och när Beck äntligen var på benen igen, hade Stewart andra projekt på gång, så BBA blev enbart en trio. Efter en studio- och en Live-LP upplöstes gruppen. Ytterligare ett studioalbum lär finnas inspelat, men kommer antagligen aldrig att släppas. Gruppens största hit var en version av Stevie Wonders ”Superstition”, vars dominerande riff var något som Jeff skapade när han jammade med Wonder under förarbetet till dennes album Talking Book. Tanken var från början att Beck skulle få släppa låten före Wonder, men BBA:s platta blev försenad och Wonders management tryckte på för att Wonder skulle släppa den först, eftersom de såg den enorma hit-potential låten besatt.
Beck Bogart Appice släppte ett studio- och ett live-album. Ytterligare en Live-platta lär vara inspelad, men har ännu inte släppts. Det kanske sker nu, när Beck inte längre finns bland oss.
Jeff Beck var vegetarian ända sedan 1969, och han tackade nej till både alkohol och andra droger. Hans laster här i livet tycks enbart ha varit dragster-bilar, gitarrer och musik. Och möjligtvis kvinnor. Hans fru Sandra var i vart fall hustru nummer sex.
DET DÄR MED SÅNG…
På Wikipedia kan vi läsa följande: ”Trots att Beck inte var speciellt känd hos allmänheten (mycket beroende på att han valt att inte sjunga som till exempel Eric Clapton, men även på att han rör sig så fritt mellan olika genrer), så lär han vara en av världens mest respekterade gitarrister av just gitarrister.”
Den sista biten, att han var en världens mest respekterade gitarrister bland andra musiker är helt sann, men just den delen att han valt att inte sjunga, är väl inte riktigt sann…
Han sjöng i kyrkokör när han var ung, och han har faktiskt sjungit på flera plattor. Det första exemplet var låten ”The Nazz Are Blue”, på Yardbirdsplattan Roger The Engineer (deras absolut bästa), som kom 1966. Låten är en variant av Elmore James gamla slide-tema, typ: ”Dust My Blues”, (”odeli-odeli-odeli-odeli-raj-daj”, som vi musiker lite vanvördigt brukar sjunga), och Beck formligen slaktar den med sitt gitarrspel. Helt underbart! Men sången ska vi kanske inte orda mer om.
Vårt första riktiga bluesband döptes för övrigt till The Nazz efter den låten. Todd Rundgren döpte senare även sitt band till The Nazz, men vi orkade inte bråka med sådana storheter, och 1970 lade vi ner vårt band.
På Yardbirdsplattan Roger the Engineer visar Jeff Beck verkligen var skåpet ska stå.
För att återgå till Roger the Engineer så hittar vi ytterligare en Beck-pärla på den, nämligen ”Rack My Mind”. Här är det bandets ordinarie sångare Keith Relf som sjunger, men Beck bryter av med två av de mest halsbrytande blues-solon som någonsin fastnat på en vinylskiva. Och det är typiska Beck-solon – det vill säga: näst intill omöjliga att planka. Helt underbart!
Här ser vi en påtaglig nervös Jeff Beck sjunga ”Hi Ho Silverlining” i ett nyårsprogram med Jools Holland 2003.
Efter Yardbirds-sejouren lyckades producenten Mickey Most övertala Beck att sjunga på ytterligare två låtar, ”Hi Ho Silver Lining” (med Rod Stewart på backing-vocals) och ”Tallyman”. Båda släpptes som singlar och placerade sig som högst på 14:e respektive 30:e plats på Englandslistan, tack vare hans formidabla gitarrspel, och kanske trots sånginsatserna (han har ju för all del bra hjälp av herr Stewart). Sen fick man förstås viss hjälp av att B-sidorna bestod av ”Beck’s Bolero” respektive ”Rock My Plimsoul”. Efter det var det slutsjunget för Becks del.
SOLOPLATTOR OCH STUDIOARBETE
Beck har släppt ett stort antal soloplattor, där de båda plattorna från mitten av 70-talet, Blow By Blow och Wired, som har George Martin som producent, sticker ut lite extra mycket. På dessa visar Beck en otroligt lyrisk känsla för hur man tar sig an en instrumentalballad. Här hittar vi spår som Beatles ”She’s a Woman” (där han använder sin talk-box på ett ypperligt sätt), Stevie Wonders ”Cause We’ve Ended as Lovers” (dedikerad till en av Becks husgudar, Roy Buchanan), samt sist men inte minst ”Goodbye Pork Pie Hat” av Charles Mingus.
Jeff Beck har också medverkat på andra artisters inspelningar, och även gästspelat i live-sammanhang. Han har spelat live med David Bowie, Stanley Clarke, Eric Clapton, och massor av andra storheter. Han har spelat in tillsammans med Kate Bush, Mick Jagger, Donovan, Tina Turner, Diana Ross, Seal, ZZ Top, Brian May, Paul Rodgers, Morrisey, Ozzy Osborne, och många fler.
Hans bästa arbete som studiomusiker är nog ändå det vi hittar på Roger Waters Amused to Death. Där visar han vem som är den verklige mästaren. Han spelar långa fraser genom att slå an en ton – eller en flageolett – och sedan enbart använda svajarmen. Det är ren magi! I mitt tycke är detta den bästa Pink Floyd-platta som någonsin gjorts, även om den formellt inte kan kallas så.
”What God Wants, Pt 1”, från Roger Waters Amused to Death.
Jeff Beck har även gjort filmmusik tillsammans med både Hans Zimmer (Days of Thunder) och Jed Leiber (Frankie’s House). Han medverkar även i Mike Figgis film Red, White and Blues, som skildrar hur bluesen kom till Storbritannien på 60-talet. Där spelar han tillsammans med bland andra Lulu, Tom Jones och Van Morrison.
Något annat som ni absolut bör kika på är DVD:n Jeff Beck – Live at Ronnie Scott’s. Den finns faktiskt utlagd i sin helhet på YouTube. Det är utan tvekan ett av hans bästa live-framträdanden. Han har där sällskap av den unga och oerhört begåvade Tal Wilkenfeld på bas, Vinnie Colaiuta på trummor, samt Jason Rebello på keyboards.
Här river Beck och gänget av en rad topp-låtar – många av dem har vi redan nämnt – med vi hittar även andra alster som ”Nadia” (av Nitin Sawney) och den underbart lågmälda bluesen ”Brush with the Blues”. Han har här även gästartister som Joss Stone och (”the wonderful”) Imogen Heap som båda gör fantastiska vokalinsatser. Och så förstås gamle polaren Eric Clapton. ”A splendid time is guaranteed for all”, som en viss herr Lennon skulle ha uttryckt det. Man ser bland andra en viss Robert Plant i publiken på den lilla Londonklubben, och visst njuter han!
Här ser vi en intervju som gjordes i samband med Ronnie Scott’s-inspelningen.
TEKNIK
Jeff Beck har alltid legat i framkanten när det gäller teknik – framför allt hans egen spelteknik – men även allt det elektroniska. När det gäller speltekniken släppte han det där med plektrum redan nån gång på 80-talet. Sedan dess spelade han mest med tummen, och tog ibland hjälp av de övriga fingrarna på högerhanden. Ofta använde han dock pekfingret för att göra ”swells” med volymkontrollen på Stratan, och lillfingret till sin fantastiska svajarmsmanövrer.
Beck spelar med tummen, sköter volymen med pekfingret och svajet med lillfingret…
Och när det gäller val av gitarrer är han helt enastående. I Yardbirds såg man honom spela på en tidig Fender Esquire. Han har även setts med en Telecaster som Seymour Duncan försett med en humbucker i halsläget. I slutet av 60-talet var det ofta en oxblodsfärgad Gibson Les Paul Standard som gällde. Sen kom Charvel-/Jackson-eran och gitarrer med ett huvud som en ishockeyklubba blev högsta modet. Efter en sejour med Tina Turner 1984 såg man Beck med en skär Jackson-Strata som sångerskan ristat in ett stort TINA TURNER på framsidan av.
Här ser vi Beck berätta om några av sina gitarrer.
Under senare år har det dock varit Fender Stratocaster som gällt för nästan hela slanten, och 1991 fick Jeff en egen Fender signaturmodell, som uppdaterades tio år senare. Det finns sedan 2004 även Custom Shop-version av signaturmodellen, i Olympic White eller Surf Green.
Hans sound har dock alltid varit detsamma och väldigt typiskt för just honom – detta oberoende av vad han haft för gitarr eller förstärkare. Jag har till och med sett honom låta så där typiskt Jeff Beck även med en stor ”jazzburk” på magen. Det sitter helt enkelt i fingrarna! Eller som Clapton uttryckte det: “With Jeff, it’s all in his hands.”
“With Jeff, it’s all in his hands.”
Jeff Beck var dessutom en av väldigt få gitarrister som kunde göra övergången från att spela på Gibsongitarrer till de betydligt mer tungarbetade Fender-instrumenten, till synes helt smärtfritt. Vi ska kanske inte peka ut någon, men jag kan åtminstone påminna mig om en stor gitarrist som tappade mycket av sin teknik och fantastiska frasering, när han gjorde den övergången. Dock inte Beck! Alltid samma bländande teknik, där han blandade allehanda cirkuskonster med slide-spel, tapping, flageoletter och hans helt enastående hantering av svajarmen/vibratospaken, eller vad man nu vill kalla den (dock inte ”tremolo-bar” som Leo Fender själv, helt felaktigt, benämnde den).
Beck var inte först, men han var ändå tidigt ute när det gällde att använda båda olika fuzz-boxar (som till exempel Tone-Bender) och akustisk återkoppling eller feed-back, i sitt gitarrspel. Bland de olika pedaler vi sett och hört honom använda kan vi kanske nämna diverse wah-wah-pedaler, olika delay-effekter, en Strymon BlueSky reverbpedal, och olika distpedaler såsom Pro Co RAT och Klon Centaur. Den senare lär han ha låtit modifiera för att bland annat få fylligare återgivning av bassträngarna. På senare tid såg man honom även använda en av Klon Centaur-klonerna, en speciell JM-version av the Archer, och den lär ha använts flitigt på Becks sista platta. Som kuriosa nämner en av J Rockets grundare (företaget som tillverkar the Archer), Chris Van Tassel, att det var hans födelsedag samma dag som Jeff Beck avled. Tassel var en stor beundrare till Beck. Kanske hade han önskat sig en något trevligare födelsedag…
Beck var också tidigt ute med att använda en så kallad talk-box för att få sin gitarr att sjunga olika fraser.
Lennon MacCartney’s ”She’s a Woman” får sig en Talk-Box-behandling…
Men tekniken har inte alltid varit med honom. I filmen Blow Up av Michelangelo Antonioni (1966) ses Yardbirds framföra en version av låten ”Train Kept A-Rollin”, här kallad ”Stroll On”. I filmen ser vi både Jimmy Page och Beck, men Jeff tycks ha något problem med sin Vox-förstärkare – den glappar och har sig. Det slutar med att Beck smashar gitarren (en billig halvakustisk sak, troligtvis en Harmony) till småsmulor. Vi hade förstås redan hösten 1964 hört att Pete Townshend utförde samma manöver med en Rickenbacker.
Beck lär även vid något tillfälle ha ondgjort sig över en talk-box som inte fungerade som den skulle och kastat både den och sin Strata av scenen. Resten av konserten spelade han enbart på en Les Paul-gitarr.
Under sin långa karriär har Jeff Beck belönats med inte mindre än 8 Grammy Awards. Han har placerats bland de främsta bland ”100 Greatest Guitarists of All Time” i tidningen Rolling Stones omröstning. Han blev två gånger invald i Rock & Roll Hall of Fame, både för sina insatser i Yardbirds och som soloartist.
PÅ SISTA TIDEN
ÅR 2016 släpptes albumet Loud Hailer, där låtarna skrevs av Beck, Carmen Vandenberg (gitarr), och Rosie Bones (sång). Bones och Vandenberg är medlemmar i en ung pop-duo från Camden, i London, BONES UK. De tar här också hjälp av basisten Giovanni Pallotti, tidigare producent på BONES UK:s alster, och nu även producent på den här plattan – tillsammans med Jeff. Dessutom hittar vi Davide Sollazzi på trummor. Plattan fick tämligen blandad kritik och sålde tyvärr bara halvbra. Kanske var materialet för modernt för att passa Becks normala lyssnarkår; kanske var låtmaterialet inte tillräckligt starkt? Vem vet? Texterna till låtarna fick alla fall en hel del kritik. Personligen tycker jag att det kanske är den mest varierade plattan från Beck på bra länge. Vid 72 års ålder levererade fortfarande Jeff Beck sina räkor med den äran. Som alltid!
Konsertbilder från 2017, efter att plattan Loud Hailer släppts.
ÅR 2022 släppte han plattan 18 tillsammans med den något oväntade partnern Johnny Depp. Depp sjunger och har skrivit två av låtarna. Bland övrigt material hittar vi låtar av Killing Joke, Marvin Gaye, The Miracles, The Velvet Underground, The Everly Brothers och Janis Ian. Där finns även underbara versioner av två Brian Wilson-låtar, ”Don’t Talk (Put Your Head On My Shoulder)” och ”Caroline No”. Dessutom en sagolik version av den gamla Everly Brothers-hiten ”Let It Be Me” med Depp på sång (jo, Johnny sjunger faktiskt riktigt bra).
Brian Wilsons ”Caroline No” från Pet Sounds finns på sista plattan 18.
18 blev också Jeff Becks sista platta.
Jeff Beck lämnade oss den 11 januari 2023, och han fattas oss något så outsägligt!
YTTERLIGARE NÅGRA VIDEOLÄNKAR:
Beck pratar om sina bilar…
Här kan vi se Beck framföra ”What Mama said” tillsammas med bland andra Jennifer Batten, hos David Letterman.
Här har vi ett senare klipp där Beck framför ”Hammerhead”, och ”Nessun Dorma”. Som bonus får ni Buddy Guy och Ron Wood med ”Five Long Years”.
Jeff Beck med Stanley Clarke…
J.B med Dion
Sixteen Tons med Billy Gibbons
B.B. King, Eric Clapton, Albert Collins, Buddy Guy, och Jeff Beck och
Little Wing från The Capitol Theatre, NY, 2022
Jeff Beck Group med Bob Tench på sång 1972
Från inspelningen av Beck-Ola med Stewart
”Rock My Plimsoul” Jeff Beck Group med Rod Stewart
The Yardbirds video till Shapes of Things 1966
The Yardbirds ”Train Kept A-Rolling” / ”Shapes of Things” live 1966
”Yardbirds ”Over Under Sideways Down” 1966
JB och Johnny Depp
Steven Van Zandt intervjuar Beck och Depp, part 1
Steven Van Zandt intervjuar Beck och Depp, part 2
https://youtu.be/w4DtzqTG93c
Inside The Friendship Between Johnny Depp and Jeff Beck
Demo-/soundtrack showing the use of three different acoustic guitar sound-alike pieces of software. I used Picked Nylon as well as Strummed Acoustic 2 from Native Instruments, plus Strum Guitar from WavesFactory.
Also I used impOSCar 2 from GForce, Felt Piano from Spitfire Audio, Postcard Piano from Teletone Audio, the acoustic Bass for EZBass by Toontrack, plus their Superior Drummer 3 , along with there different presets from the marvellous synth THORN by Dmitry Sches.
The lead guitar (played by hand) is my trusted old Stratocaster look-alike, which I built myself, and it’s recorded via a SansAmp GT2. The delay is the fantastic Other Deserted Cities by Audio Damage, and the reverb is Audio Ease Altiverb using the IR from the oiltank in Inchindown, Scotland. This is probably the longest reverb in the world! For the lead track I used the medium setting, ”only” 241 seconds. Enjoy!
Året var 1988. Det ville sig vid den tiden att trubaduren Björn Afzelius skulle släppa en live-platta – lite unplugged, om ni förstår vad jag menar. Ljudteknikern Thomas Folland hade spelat in Björn spelande gitarr och sjungande – på Björns karakteristiska vis – och man hade använt inspelningsbussen som Intervideo förfogade över. Björn och Thomas hade lyssnat igenom resultatet, men speciellt på en låt var det något som saknades. Låten hette ”Bland bergen i Glencoe”, och den behövde onekligen något extra. På studioversionen används säckpipor i någon sorts soloparti, men det är ju svårt att spela säckpipa och gitarr samtidigt, det förstås ju alla. Björn hade visserligen försökt vissla ett solo, men just vissling var inte hans stora grej. Det lät rätt visset, det var man överens om. Då kom Thomas Folland, som den driftige man han var, till insikten att man fick söka efter någon som behärskade visslingens ädla konst på annat håll. Man ville inte ta till någon extern kraft, men visst kunde man fråga sig för i huset.
Den förste Thomas frågade råkade vara en person, som visserligen inte var så väl förtrogen med (läs: förtjust i) Björn Afzelius musik, men han var ju ändå en musikant som precis hade vunnit Sveriges, och tidningen Hifi & Musiks, första (och enda) demotävling, så helt omusikalisk kunde han ju inte vara. Gunnar var vid just den tidpunkten ivrigt sysselsatt med att kopiera VHS-kassetter till SKF, eller något annat företag. Det var just sådant man i första hand sysslade med på Intervideo. Man gjorde företagspresentationer, och det var just sådana Gunnar satt och kopierade i stora mängder, när Thomas kom inrusande i hans rum och frågade: Kan du vissla, Gunnar? När han svarade jakande på den abrupta frågan, blev han ombedd att genast följa med till ljudavdelningen där Thomas hade sitt säte vid ett gigantiskt mixerbord. Gunnar fick ta plats i det så kallade ”speaker-båset”, som i första hand användes för att spela in olika språkversioner av de ”Voice-Overs” som man försåg de olika företagspresentationerna med.
Låten ”Bland bergen i Glencoe” spelades upp och Gunnar ombads vissla ett var verser till det gitarrkomp som herr Afzelius hade spelat. Sagt och gjort. Gunnar visslade glatt, och om inte dokumentation är helt fel, var den andra tagningen tillräckligt bra för att användas. Resten är, som brukar säga, historia. Något gage var det aldrig tal om, och dokumentationen – som vi nämnde förut – är i det närmaste obefintlig. Ingenstans ges någon credit för den påpasslige visslaren. Om det inte vore för det här inlägget hade säkert allt fallit i total glömska. Här är låten:
Ni måste välja att trycka på ”Lyssna på hela låten på Spotify” för att kunna avnjuta den ”formidabla” visslingen, annars får man endast höra en halv minut av Björns sång. Men om det här var en tagning som var helt godkänd, undrar man förstås hur Björns ursprungliga vissling lät. Det finns andra tagningar – med bild – där låten framförs, men ingenstans, förutom på den här plattan, hör man någon som visslar. Man kunde förstås inte med att köra play-back, enbart på den här snutten.
Det här var länge det enda alster på Spotify där Gunnar E Olsson var representerad, och definitivt den enda platta, som han medverkat på, men nu finns även ett gitarrinslag dokumenterat på Spotify. Det är gruppen Stugan, som på låten ”Ingen kan i alla fall höra vad jag tänker” använt några av Gunnars gitarrslingor. Tack för det grabbar!
För den som är nyfiken på fler alster där Gunnar E bidrar med vissling finns det här radioinslaget där han visslar i en hyllningslåt till den då nyligen bortgångne Muddy Waters. Ni kan höra det här (eller bläddra nedåt bland inläggen på den här sidan):
The Nazz ca: 1967, Pär David Johnsson, bas, Dan Karlsson, sång, Gunnar E Olsson, gitarr, och Anders ”Shorty” Larsson, trummor.
Så nås vi av det oerhört tråkiga beskedet att även Ander ”Shorty” Larsson har lämnat detta jordiska. Tydligen behövde Jimi ytterligare en trummis att jamma med – det räckte tydligen inte med Mitch Mitchell och Bosse Skoglund. Tidigare hade han fått hjälp i rytmsektionen av vår eminente basist Pär David Johnsson. Man undrar vad dom gör däruppe i himlen – alla underbara saknade musikanter. Nåja, tids nog får vi väl veta detta.
Shorty spelade på sitt underbart vackra orangea Ludwig-set med the Nazz under några år på 60-talet. Och tillsammans skapade vi en sällsam blandning av pop, rock och blues. Jag minns speciellt ett tillfälle när vi agerade uppvärmningsband till Ola and the Janglers, och hela det bandet, med trummisen Leif Johansson i spetsen, stod och diggade från kulisserna när Shorty slog in introt till ”Get Out Of My Life Woman”. Alla Janglarna hade hakan en bra bit ner på bröstet. Han visade dem var skåpet skulle stå!
Efter att The Nazz hade upplösts gjorde Shorty sig känd som mirakulöst skicklig ljussättare i den kungliga hufvudstaden. Där lyckliggjorde han både en stor publik och sina kollegor på bland annat Galeasen och teater Giljotin med sina fantastiska häxkonster i ljusets tecken. Vi minns honom alla med stor saknad!
Efter att ha hört Fleetwood Macs egen live-version av Albatross (från en BBC-inspelning) har jag ändå fattat mod till mig och kan publicera den version av låten som vi i gruppen the Nazz spelade. På den inspelning jag hört med Fleetwood Mac medverkar tre gitarrister. När vi spelade Albatross fick vi nöja oss med en enda gitarrist. Vi körde alltså låten på trio, mot originalets fem man. Betänkt detta. Inspelningen är gjord på en enkel rullbandspelare vid en spelning i Hedemora (Tack, George Nordin!), och året var med en viss sannolikhet 1969. Sättningen var nog med lika stor sannolikhet inte den som är på bilden. Troligtvis är det Herbert Bodinger som spelar bas och Tommy Löwbäck som hanterar trummorna. Gitarristen är dock med hundraprocentig säkerhet, yours truly. Gitarren var en ES-345 från mitten av 60-talet, som jag har saknat i 50 år vid det här laget. Ack, ja…
Jag hittade för en tid sedan ett gäng ”låtar”, mestadels helt instrumentala, som har använts i ett tidigare liv där jag skapade en hel del musik för reklamfilmer, företagspresentationer, och liknande. Just den här snutten var inte så lite inspirerad av gamla instrumentallåtar, som jag minns dem från 60-talet, låtar framförda av orkestrar som John Barry Seven plus 4, och framför allt gitarrgrupper som the Shadows, the Ventures, och till och med svenska the Shanes. Den här låten är en hyllning till alla dessa grupper.
Studio Garderoben
Allt spelades in på min dåvarande topputrustning bestående av en Teac Portastudio (Tascam 244), en Roland TR-707 (Rhythm Composer) och 727 (slagverksvarianten), och några syntar. Alla analoga spår mixades till tre spår på Portan, och det fjärde spåret användes som synkspår för att styra en Yamaha QX-5 hårdvarusequencer. Den skötte alla syntarna. Just i det här spåret hör man speciellt en Yamaha TX-802 med en preset, Whap Attack, som jag var väldigt förtjust i. Gitarren kördes igenom en Zoom-pedal (2002) innan den gick in i Portan.
Så här karakteriserade jag låten när den lades upp på SoundCloud: En riktig gammal instrumental historia, som jag hittade på en bortglömd kassett. Tycker själv den är riktigt bra, lite: ”Hank B Marvin goes totally off his cruches”. Kan väl stämma rätt bra?
