ManMade Music

Digidesign Digi 002 Rack (test i MM nr 1/2004)

av Gunnar E Olsson

I årets första nummer av MM kunde man läsa om det ”kompletta” interfacet för datorbaserad musikinspelning, Digidesign Digi 002. Nu presenterar de alerta amerikanarna en nedbantad version av denna dundermaskin – i en två enheter hög rackmodul. Och vad vore väl ett mer passande namn för en dylik modul än Digi 002 Rack? Jag kan då inte komma på nåt bättre…

Den måste ju komma förr eller senare – en nedbantad version av den Digi 002, interfacet som har hyllats av både fackpressen och musikmakare runt hela denna jord. Kan man då få plats med alla storebrors funktioner i denna lilla låda? Naturligvis inte! Var skulle man placera de motoriserade reglarna? På baksidan kanske? Nej, allt finns inte med från Digi 002, men inte är det mycket man har skalat bort.

När det gäller mjukvaran som följer med har man paketerat om en del och – kanske framför allt – tagit ett stort steg framåt vad Pro Tools LE beträffar sedan MM-testen av Digi 002 ägde rum. Digidesign har sedan dess kommit fram till den Mac OS X- färdiga version 6.1 av LE och lagom till testen kommer både en uppgradering till Pro Tools LE 6.1.1 och Core Audio-drivrutiner, som ska göra det möjligt att köra andra mjukvaror än Pro Tools på Digidesigns nya hårdvara. Då pratar vi om Emagic Logic, Motu Digital Performer, Steinberg Cubase SX och Nuendo med flera.

PAKET MED INNEHÅLL

Nu ryms hela Digi 002-konceptet i en racklåda – i alla fall hårdvaran. Det är en lite speciell låda i ungefär samma stuk som Digi 002 – lite retrokänsla med grå upphöjningar längs lådans kant. Alla anslutningar (utom hörlursuttaget) sitter på lådans baksida och alla rattar och de flesta knappar sitter på framsidan. Undantaget från frontknapperiet är två omkopplare för 48 Volts phantommatning som hanterar de fyra mikingångarna parvis samt fyra switchar där man kan växla mellan –10 respektive +4 dB-nivå för fyra av de åtta linjeingångarna.

På den analoga sidan har man alltså fyra mikingångar (XLR) som dubbleras med linjeingångar med fast nivå (+4 dBu). Dessa fyra ingångar har omkoppare för mik- respektive line-/instrumentnivå samt högpassfilter och varsin gainratt på framsidan.

De övriga fyra lineingångarna är också balanserade telejack – denna gång med omkopplingbar nivå. Det finns också ett alternativt stereopar på RCA-kontakter som adresseras med två knappar på framsidan av lådan. På samma sätt som hos moderskeppet Digi 002 kan man välja att skicka denna signal till monitor (lyssningen) eller till ingångarna 7 & 8. När vi ändå är på framsidan och kikar kan vi väl nämna att där även finns en volymratt för lyssningen samt en mute- och en monoknapp för densamme.

Om vi vänder på lådan igen hittar vi ytterligare några RCA-kontakter. Två av dessa är alternativa monitorutgångar; -10 dBV till skillnad mot de vanliga balanserade monitortelejacken som kör med +4 dBu (de är åtta st där 1 & 2 dubblerar som main out). De sista RCA-kontakterna (är liksom de övriga guldplaterade – inte bara för att det är snyggt) utgör början på den digitala kontaktsidan. De representerar digitala in- respektive utgångar i S/PDIF-formatet. Digi 002 Rack hanterar (precis som sitt fullvuxna syskon) både Adat och S/PDIF även via optiska in-/utgångar. Liksom sin föregångare har Digi 002 Rack även en MIDI-ingång och två separata MIDI-utgångar.

Utöver detta finns på baksidan två firewirekontakter, ett telejack för en fotomkopplare och en kontakt för nätsladden.

Mjukvarumässigt är detta ett lika fullmatat paket. Först och främst naturligtvis Pro Tools LE 6.1 som har många av de nya funktionerna som presenterades i vår test av storebror Pro Tools 6.0 (utan LE) som vi testade tämligen ingående i MM nummer 6.

Utöver ett tjugotal egna pluggar finns nu även Reason, Live, AmpliTube, T-RackS och Sampletank representerade i mjukvarupaketet.

HANTERING

Installation av mjukvara och liknande brukar alltid gå som en dans när de gäller Digidesigns grejer – åtminstone gällde detta för Digi 002. Den här gången fick jag en del oväntade krascher. En krasch-log skickades till Digidesign, men jag har inte fått nån riktigt bra förklaring till detta beteende. I ett senare skede dök dock en dialogruta upp som kan kasta ett förklarande sken över mina krascher. ”Path to session contains illegal characters ( å ) ”, stod det. Jag hade i mitt oförstånd installerat en demolåt på den av mina hårddiskar, som hette Ljud & Sånt och just bokstäverna å, ä och ö får inte förekomma i en sökväg för Pro Tools – alltså varken i namn på mappar eller i namn på en hårddisk, som till exempel ”hårddisk”.

”It’s not a bug – it’s a feature”, verkar man hävda från Digidesigns sida. Detta har tydligen varit en känd ”funktion” hos Pro Tools en tid. För mig var den dock okänd så när jag (av någon anledning) lyckades installera demolåten på en hårddisk vars namn innehöll ett å fick programmet svårt att sedan läsa från den hårddisken och valde i stället att ”oväntat avsluta.” Jag föreslår att Digidesign genast tar bort den funktionen! Efter att jag tillfalligt dopt om min harddisk till ”Ljud & Sant” hittade inte Pro Tools langre nagra fel pa min sokvag.

Hårdvaran i form av själva racken fungerade dock alldeles ypperligt från första stund. Där är det verkligen ”plug and play” som gäller – och spela var ju vad vi skulle göra.

Med uppdateringen Pro Tools LE 6.1.1 kom även det första Audio Core-stödet till Digi 002 – och Rack. Detta stöd har funnits en tid till andra Digi-hårdvaror och innebär att man nu kan använda även andra ljudprogram med Digidesigns hårdvara. Pro Toolsmjukvaran kan ju tyvärr inte användas med annan hårdvara, men åt det andra hållet fungerar det nu med flertalet mjukvaror. Efter lite testande kunde jag med glädje konstatera att Logic, Nuendo, Reason, Live med flera fungerade utmärkt ihop med Digi 002 Rack!

LJUD OCH FUNKTIONER

Sedan presentationen av Pro Tools 6.0 i MM nummer 6-2003 har som sagt även 6.1 presenterats och vad som tillkommit där är bland annat följande: dels har nu även Windows XP-användare fått ta del av en del av de funktioner som lades till Macversionen av 6.0 – exempelvis DigiBase-filhanteringssystemet, förbättrade MIDI- och Beat Detective-funktioner etc. Dessutom tillkommer en del funktioner som förbättrar intergreringen av Pro Tools med ett Avidsystem – det vill säga kompatibiliteten med videoredigeringssystem har blivit bättre.

Nu finns också ett utmärkt implementerad ReWire-stöd. För alla som varit bortresta till landet (Oz) de senaste åren ligger grabbarna i svenska Propellerheads bakom även ReWire (liksom Reason, ReCycle, ReBirth etc) och det gör det möjligt att på ett enkelt sätt synka och samköra Reason eller ett annat ReWirekompatibelt program (som till exempel Ableton Live), med de större värd-/sequencerprogrammen (Pro Tools, Logic, Cubase, Digital Performer etc) som så gott som uteslutande är ReWirekompatibla, oavsett plattform.

I Pro Tools 6.1 har man löst detta på ett oerhört smidigt vis. Det enda man behöver komma ihåg är att starta Pro Tools först, därefter Reason eller det program man vill synka. ReWireingångar skapas med hjälp av RTAS-pluggar och dessa kan placeras i audio- eller aux input-spår. Alla transportfunktioner och till och med loopfunktioner fungerar helt i synk. Mycket smidigt!

Men nu är det dags att spela in! Fram med ett par bra kondensatormikar och bästa ackguran! Fingerspel! Gaina upp lite! Hmm! Det låter bra – väldigt neutralt – ingen oväntad gissning om det råkar vara så att Focusrite har hjälpt till med mikstegen. Fyra miksteg är bra – många liknande audiointerface nöjer sig med två. De fyra stegen skulle dock ha känts bättre med lite mer gain. Med en svag ljudkälla får man skruva upp lite onödigt mycket. Man hamnar lätt på det där sista snäppet där det börjar brusa lite för mycket.

Alltså fram med ett plektrum i stället! Mer bröt! Vi kör 24 bitar med 96 kHz samplingsfrekvens och det låter mycket bra! Med denna inställing kan vi också ha ett rejält headroom och komprimera en aning i efterhand i stället.

Med programmet följer nämligen både bra kompressorer, hyfsat bra reverb och det mesta av andra pluggar man kan behöva för att komma igång med sitt musikskapande. Det handlar om de vanliga Digidesignpluggarna, ett knappt tjugotal – eller för att vara exakt: Chorus, Click, D-Verb, D-Verb-AS, DigiReWire, Dither, Dynamics II, EQ II, Flanger, Invert/Duplicate, Mod Delay II, Multi-Tap Delay, Normalize-Gain Change, Ping-Pong Delay, Reverse-DC Removal, Signal Generator, Time Comp-Exp-Pitch Shift, TimeAdjuster och Trim.

I paketet ingår nu även en en hoper program i något nedbantade versioner från andra tillverkare: Live Digidesign Edition, Reason Adapted, SampleTank SE, AmpliTube LE och T-RackS EQ.

De begränsningar som LE lägger på oss är att vi visserligen kan ha upp till 128 spår i en session, men vi kan bara spela upp 32 ljudspår i taget. Men man kan alltså utan större svårighet ta en påbörjad LE-session från hemstudion och fortsätta den i den stora studion med den fullvuxna versionen av Pro Tools – och tvärtom. Pro Tools håller också ordning på vilka RTAS-pluggar man använt hemma och ersätter dem med motsvarande TDM-versioner.

LE hanterar också 256 MIDI-spår, 128 aux-ingångar och 64 master fader-spår. Man kan ha 5 RTAS-pluggar per spår (beroende på datorkraft), 5 insertar och 5 tappningar (fortfarande per spår) och upp till 16 interna bussar. Tillräckligt för de flesta sammanhang? Skulle tro det.

HANDBOKEN

Med Digi 002 Rack kommer enbart ett litet ”getting started”-häfte på ett nittiotal sidor i tryckt form. Övriga handböcker och anvisningar finns med på installationsskivan som pdf-dokument – och jag är definitivt inte förtjust i detta. Den stora handboken över alla funktioner som finns i Pro Tools är på över 600 pdf-sidor och fullständigt ohanterlig i sig. Ska man också ha en Pro Tools-session i gång i datorn kräver det en mycket rask maskin om det inte ska kännas som att man hällt sirap i blädderfunktionen.

Handböcker som hamnar på den här storleken fungerar egentligen bara i pappersform och jag anser att det är riktigt snålt av Digidesign att inte skicka med en tryckt handbok på ett så här avancerat program – speciellt när LE-versionen inte riktar sig till de allra mest avancerade proffsen. Vi semiproffs och amatörer behöver en tryckt handbok!

Som jämförelse skickar amerikanska kollegan Motu med en ”getting started”-bok och en referenshandbok på 124 respektive 930 sidor med sin uppdatering till sin Digital Performer 4. Och detta även till uppdateringen som kostar i runda slängar 1 500 kronor. Allt annat är egentligen otänkbart ur användarvänlighetssynvinkel.

SAMMANFATTNING

Pro Tools LE blir bara kraftfullare för varje ny version som når vår kust. De nya funktionerna – till exempel ReWire – gör det till ett oerhört intiutivt program att jobba med. När det gäller att komma igång och göra musik – det är ju det som allt borde handla om, egentligen – så är Pro Tools LE helt enkelt oslagbart! En idiot som jag kommer igång på ett par minuter, för en normalbegåvad musiker handlar det säkert bara om sekunder!

Hårdvaran – i det här fallet Digi 002 Rack – fungerar också oklanderligt. De små problem jag stötte på initialt handlar med största sannolikhet om att sökvägar INTE får innehålla å, ä eller ö. Detta förutsätter jag att Digidesign fixar – snart (strax innan tidningen går till tryck kommer ett meddelande från Digidesign där man bekräftar att denna bug finns och att man jobbar intensivt på att fixa den!).

För den som vill vara fri att kunna koppla sitt audiointerface till en stationär eller bärbar dator är ett firewireinterfacen ett mycket bra alternativ. Bland de firewireinterface som finns på marknaden är Digi 002 Rack ett av de allra bästa alternativen. All underbar mjukvara man får med i paketet kan ses som en mycket bra bonus!

Trycker man nu bara upp den 600-sidiga handboken och skickar med den i paketet blir världen riktigt behaglig att leva i.

Black Lion Audio Digi 002 Signature Series Modification (test i MM nr 6/2009)

av Gunnar E Olsson

Det finns ett antal företag som modifierar ljudinterface från andra tillverkare för att höja ljudkvaliteten på dem. Men hur mycket bättre kan det bli? Vi skickade ett Digi 002R till amerikanska Black Lion Audio för att undersöka saken.

I testet av Digidesign 003 i MM 08-2007 nämndes att många ägare av föregångaren, Digi 002, valt att låta bygga om denna och förse den med bättre analogdel, nya mikrofonsteg et cetera. Vad händer vid en sådan ombyggnad? Hur mycket bättre kan en ”moddad” Digi 002 bli jämfört med originalbygget?

Vi tog kontakt med Black Lion Audio, ett företag som modifierar ljudinterface från bland annat Digidesign och Motu. Företaget ligger i Chicago och man bokar datum för sin modifiering via deras hemsida. För närvarande ligger det tidigaste datum som erbjuds fyra till sex veckor framåt i tiden, och med tanke på frakttider mellan Sverige och USA bör man räkna med att vara utan sitt ljudkort i ett par tre veckor. Detta var i alla fall min första uppskattning. När väl min maskin skickats iväg visade verkligheten upp ett något annorlunda ansikte, men mer om detta i sidorutan Fraktproblem.

BLACK LION AUDIO

Black Lion Audio, www.blacklionaudio.com, bildades för några år sedan och fokuserade till en början på att modifiera ljudkort åt såväl professionella som mer amatörbetonade musiker och musikproducenter. Företagets grundare, Matt Newport, kom in på det här med modifieringar när han skulle göra en inspelning med ett mikrofonsteg han köpt på E-bay. Han kollade vad han kunde göra för att få det att låta bättre och lyckades uppenbarligen riktigt bra. Idag har han tio anställda och utöver modifieringar av andra tillverkares ljudkort bygger företaget en tvåkanalig mikrofonförstärkare, fristående A-D-omvandlare och husklockor. De sistnämnda har plockats fram under arbetet med att förbättra andras mer eller mindre lyckade konstruktioner.

UTGÅNGSLÄGE

Jag hade förmånen att göra testerna av både Digi 002 och dess rackmonterbara syskon Digi 002R. Jag var på det hela taget mycket nöjd med båda enheterna. Det enda jag saknade var lite mer krut i mikrofonstegen, som behövde gainas upp lite väl mycket vid inspelning av ljudsvaga källor.

Sedan dess har jag haft möjlighet att köra Digi 002R med externa micksteg av högsta klass och på så sätt fått lite perspektiv på ljudtillvaron. Andra i min vänkrets har också framfört kritik vad beträffar headroom hos maskinen. De interna klockfunktionerna och omvandlarna har också nagelfarits av en del guldörade ljudarbetare. Passande nog är just dessa punkter något som manskapet på Black Lion Audio fokuserat extra på.

En funktion man saknat hos Digi 002 är möjligheten att synka mot extern klocka via BNC-kontakt. Man har i sådana situationer varit tvungen att hålla till godo med att synka via S/PDIF-ingången. Det har inneburit att även en digital ljudsignal varit närvarande på kontakten och kunnat orsaka störningar och jitterfenomen. Å andra sidan finns det kunnigt folk som hävdar att man inte ska använda extern klocka till sådana här apparater – till exempel omvandlargurun Dan Lavry. Man bör i stället se till att den interna klockan är så stabil och jitterfri som möjligt.

TRE MODIFIERINGSALTERNATIV

För detta test bestämde jag mig för att skicka min egen Digi 002R för ombyggnad. Av utrymmesskäl bygger man inte om de regelförsedda Digi 002 eller 003, endast rackversionerna.

Till Digi 002R erbjuder Black Lion Audio tre olika modifieringar. Den billigaste, Digi 002R HD Package, kostar 575 dollar. Då bygger man om klocka, analogdel och avkopplingsdelen kring omvandlarna.

Digi 002R Tweak Head Package kostar 795 dollar. Det paketet innefattar modifiering av klocka, analogdel, avkopplingsdelen kring omvandlarna och en separat linjär nätdel för analogdelen.

Den dyraste modifieringen kallas Digi 002R Signature Package. I den ingår allt som finns i de övriga paketen plus att man stoppar in sin mest avancerade klockkonstruktion. Dessutom får man företagets ursnygga logga ovanpå sin maskin. Allt detta till det facila priset av 1 250 dollar.

Jag bestämde mig för att beställa värstingmodifieringen. Enligt Black Lion är syftet med denna att göra Digi 002R till ett mångkanaligt inspelningsmonster som kan mäta sig med – och kanske till och med klå – de allra bästa systemen på marknaden, oavsett pris.

SIGNATURE PACKAGE

Med dagens dollarkurs är kostnaden för Signature-modifieringen cirka 10 000 kronor. Till detta kommer fraktkostnader fram och åter. Frågan man osökt ställer sig är: Är det verkligen värt pengarna? Innan jag svarar på det, låt oss i detalj titta på vad man får.

• Analogdel och preamp-uppgradering: Analogdelen, det vill säga mickstegen, linje in-stegen, hörlursförstärkeri och linjeutgångar byggs om rejält. Burr Browns OPA4134 ersätter TL074 op-amparna i mickpreamparna och linjestegen. Syftet med ombyggnaden i den här delen är att öka ljudkvaliteten genom att både sänka bruset och förbättra transientåtergivningen. Black Line Audio menar att man får en helt ny detaljrikedom i ljudet.

• Master Clock-uppgradering: Black Line installerar en högkvalitativ masterklocka. Det ger flera hörbara förbättringar i ljudet. Matt Newport förklarar: ”Vår interna klocka är oerhört exakt och stabil och har ett jitter på under 10 picosekunder. Den resulterar i ökad öppenhet i signalen, ett fylligare ljud och en upplevelse av kraftigare ljudsignal, tack vare färre fasproblem, jämfört med den klocka som sitter som standard. Enbart denna uppgradering resulterar i en ljudkvalitet som kan mäta sig med apparater i betydligt högre prisklasser.”

• 220/270SP Master Clock-uppgradering: Denna nya patentsökta klockkonstruktion, som bara ingår i Signature-uppgraderingen, är en av de mer avancerade i ljudvärlden. Man har lyckats reducera både brus och RF-störningar i klockan till ett absolut minimum. Utöver exaktheten och den stora ljudbilden bjuder denna uppgradering också på något så ovanligt inom digitalt ljud som ”ett fett, nyanserat ljud, med massor av kraft och hög upplösningsförmåga”. Tillsammans med en väldigt distorsionsfri och öppen diskantåtergivning ger detta ett slutresultat som helt enkelt låter väldigt dyrt!

• A-D- och D-A-omvandlarna uppgraderas: Omvandlarna i en omodifierad Digi 002R skapar en hel del distorsion och fasproblem. Dessa kretsar genererar en del störningar och de är även känsliga för hur nätdelarna är konstruerade. Detta kan medföra att det faktiska bitdjup som omvandlarna presterar hamnar en bra bit under vad de teoretiskt är byggda för. Som avkopplingskondensatorer i omvandlardelen använder Digidesign billiga keramiska varianter. Dessa ersätter Black Lion med kondingar av betydligt bättre kvalitet. Självklart kostar det, men resultatet är en ljudkvalitet av allra bästa slag.

• Kraftfull uppgradering av nätdelen: Black Lion kompletterar den befintliga trafon med en rejäl ringkärnetrafo och kan på så sätt strömförsörja analog- respektive digitaldel separat. Detta bidrar till att förbättra ljudet på ett dramatiskt sätt. Hos Digi 002R får man 20 dB extra headroom, något man upplever som ett rejält lyft vad beträffar tryck och närvaro i ljudet. Black Lion gör jämförelsen med gitarrförstärkare, där en rörförstärkare låter mycket större än en transistorhäck.

RESULTATET

Så vad innebär allt detta i praktiken? Som jämförelse till min ombyggda enhet hade jag tillgång till en kompis ”omoddade” 002.

Vad jag upplevde efter ombyggnaden var en stabilare ljudbild, både i bredd och djup. De nya mickstegen brusar mindre, har bättre headroom och låter bättre än originalen på alla sätt. Omvandlardelen kan tävla med de allra bästa på marknaden, och den moddade nätdelen orkar ge mer och renare ström. Allt detta resulterar i fastare bas, tydligare mellanregister, öppnare diskant, bättre transientåtergivning och åtskilliga decibel extra headroom.

Fascinerande är också att både nya inspelningar och gamla låter bättre, tack vare den förbättrade analog- och omvandlardelen.

SAMMANFATTNING

Black Lion Audios Signature-modifiering av Digi 002R innebär så många förändringar att inte mycket återstår av originalelektroniken. Detta visar sig också i det helt annorlunda ljudintryck man får från maskinen. Det låter helt enkelt mycket dyrt. Dyr, kanske någon påpekar, är väl även vad denna ombyggnad är, men räknar man på vad en ny extern klocka i den här klassen skulle kosta och vad fyra riktigt bra mickpreampar och åtta välljudande A-D- respektive D-A-omvandlare skulle addera till prislappen, blir jämförelsen genast lite vettigare.

Eftersom jag mestadels jobbar från min MacBook Pro har jag verkligen behov av ett bra firewireinterface. Ett HD-system skulle varken passa min plånbok eller min utrustning i övrigt. Med Signature-uppgraderingen har jag fått något som ligger riktigt nära HD-ljud i en transportabel enhet. Helt enkelt det bästa av två världar.

På Black Lion Audios hemsida finns massor av info om modifieringarna. Där finns en filmad intervju där Matt Newport berättar om sina byggen och en mängd jämförande ljudfiler. Av dessa och mina egna inspelningar framgår tydligt att Black Lion Audios byggen är svårslagna – oavsett pris.

Och deras T-tröja är supersnygg.

Audio Ease Altiverb 6 (test i MM nr 5/2007)

av Gunnar E Olsson

Från att ha varit något som man bara kunnat åstadkomma med dyr hårdvara finns numera en rad convolution-reverb i mjukvaruform. Audio Ease, som var med och drog igång denna utveckling, har nu kommit med version 6 av sin Altiverb.

Få mjukvarutillverkare har lyckats hålla sig längst fram i utvecklingen under någon längre följd av år. Speciellt gäller väl detta tillverkare av plugineffekter. Det finns dock ett undantag, och det är holländska Audio Ease. När de presenterade Altiverb i augusti 2001 var de ensamma om att med ren mjukvara kunna simulera akustiska rum och andra miljöer på ett övertygande sätt. Och det dröjde faktiskt tre år innan några av konkurrenterna fattat riktigt vad Audio Ease höll på med och kunde komma med ett motdrag.

Hemligheten bakom Altiverbs fina rumssimuleringar var Convolution Reverb, en teknik som fram till dess enbart varit tillgänglig i dedikerade hårdvaruenheter och som kostat därefter. Tekniken innebär att man ”samplar” en akustisk miljö genom att skicka ut en ljudimpuls i ett rum, spela in hur detta ljud låter i det givna rummet och slutligen med hjälp av en listig matematik räkna bort den ljudimpuls man använt. Kvar får man det ”akustiska fingeravtryck” som rummet gett ifrån sig, en så kallad Impulse Respons, IR.

Tekniken var välkänd långt innan Altiverb kom, men Audio Ease var först med att erbjuda den i en plugineffekt som lät lika bra som hårdvarorna, och till en bråkdel av priset. Man hade till och med samplat flera av de konsertlokaler som hårdvarukonkurrenterna använt.

Med i Altiverbpaketet får man både de mjukvaruverktyg som behövs för att kunna skapa egna IR-filer (än så länge bara för Mac) och en otrolig samling färdiga IR från all världens hörn. Och fler dyker regelbundet upp för nedladdning på Audio Eases hemsida. Bland kommande akustiksamplingar finns bland andra Berwaldhallen i Stockholm.

NYHETER

I början fanns Altiverb enbart för Mac, och den var krävande för den tidens datorer. Numera är både programmet effektivare och datorerna kraftfullare, och med förra versionen kom stöd för Windows XP såväl som en rad förbättringar, däribland en fyrbands EQ och separata nivåkontroller för direktljud, tidiga reflektioner och reverbsvans.

Med version 6 presenterar man för första gången två varianter av Altiverb: Regular och XL. Regularversionen för PC finns i VST-, RTAS- och Audio Suite-format. För Mac är formaten MAS, Audio Units, RTAS och Audio Suite. Macversionen är också Universal Binary och fungerar därmed på både Power PC- och Intelbestyckade Macar.

Det finns nu 40 presetminnen för ”total recall” via automatiken. Man kan också välja om man vill auktorisera Altiverb via ett Challenge/Response-system eller via en hårdvarunyckel från iLok. Version 6 kan hantera full parameterautomation. Den har också en ny IR-browser som gör det lättare att hitta bland alla IR. Den hanterar mono till mono-, mono till stereo- och stereo till stereo-effekter med samplingsfrekvenser upp till 96 kHz.

Utöver detta hanterar XL-versionen alla kanalkonfigurationer upp till 5.1 surround. De surroundfunktioner som tidigare fanns i version 5 finns nu alltså endast i Altiverb 6 XL. XL har också stöd för TDM med Pro Tools HD Accel-chip under Mac OS X, och genom att länka flera chip kan man skapa reverb på upp till 25 sekunder. Under TDM stöds samplingsfrekvenser upp till 96 kHz, med noll-latency upp till 48 kHz och 2 ms latency vid 96 kHz. Övriga pluginformat i XL stödjer upp till 384 kHz.

Några typexempel på hur pass resurssnålt Altiverb 6 XL kan vara: Ett mono-till-stereo-reverb med en liten konserthall och 2,1 sekunders reverb kräver ett HD Accel-chip. En liknande uppsättning med en större hall och 4,2 sekunders reverb behöver två chip och ett mono-till-quad-reverb med ett kyrkorum på 4,2 sekunder kräver fyra. Stöd för vanliga HD-chip (icke-Accel) kommer troligen i version 6.1.

Audio Ease har förändrat gränssnittet och gjort en lätt-arbetad plugin ännu mer användarvänlig, men det stora programmeringsjobbet har lagts på att få fram en TDM- respektive Universal Binary-version där man utnyttjar CPU-kraften optimalt.

HANTERING

Altiverbs gränssnitt består av ett rätt stort fönster, där en stor del av utrymmet tas upp av en display som kan visa endera IR-browsern eller IR:en som vattenfallsdiagram eller som vanliga vågformer. I inforutan till höger kan man visa det samplade rummet i fågelperspektiv med mikrofon- och högtalarplacering eller som stillbild eller QuickTime VR-film på lokalen i fråga. Klickar man på förstoringsglaset intill får man upp filmen i ett separat, större fönster. Dessutom finns en mängd fakta om inspelningen i textformat.

Reverbtiden regleras med en (gigantisk) ratt till vänster om displayen och intill den finns en mindre ratt för rumsstorleken samt en knapp med ett R på, vilket står för reverse, baklänges. Nedanför dessa kan man välja bland ett stort antal Global Presets, förinställda IR-inställningar, som kan utgöra ett bra grundbibliotek att leta i. Det går även att spara egna inställningar här. Dessa är alltså globala och finns kvar när man öppnar Altiverb i en annan låt.

Ännu ett snäpp längre ner finns nu knappar för de fyrtio automationspreseten, där man kan spara sina egna inställningar. Dessa preset gör det utomordentligt enkelt att skapa automation av reverb-effekterna via ”snap-shots”.

Från Altiverb 5 har vi kvar Damping & Gains, Stage Position och Equalize-delen. Detsamma gäller för Input-, Output- och Mix-rattarna – den sistnämnda har även en knapp för att tysta direktljudet. Nämnas kan att vattenfallsdiagrammet är mycket användbart när man använder Damping & Gains-funktionerna. Där ser man hur Altiverb ritar om diagrammet i realtid. Man kan riktigt se hur reverbet låter. I det läget finns en automatisk funktion som vrider diagrammet för bästa överblick. Annars finns manuella verktyg för att användaren själv ska kunna välja hur han vill visa sitt reverb. Utmärkt! I övrigt är jag mycket förtjust i den funktion som låter användaren flytta de virtuella högtalarna och placera dem var man vill på en virtuell scen, samtidigt som man hör hur detta påverkar reverbet.

Om man inte har något inspelat ljud till hands för att testa sina inställningar finns en uppsättning sådana inbyggda i reverbet: trummor, slagverk, sång, trumpet med mera. Mycket användbart när man behöver göra en snabbkoll!

LJUD

Men ingen synt är väl bättre än sina fabriksinställningar (?), och detsamma gäller för convolution-reverb. Även om det är tämligen enkelt att skapa egna IR är det nog många som inte kommer längre än till det inbyggda biblioteket. I Altiverbs fall saknar detta motstycke i den civiliserade världen. Och allt är nedladdningsbart från Audio Eases hemsida. För musikinspelningar finns här allt från kyrkor och konsertsalar till utmärkta samplingar av de stora hårdvaruklassikerna från Lexicon med flera. För filmljudläggning finns här också massor av intressanta akustiska miljöer som bostadsrum, cockpiten i en Boeing 747, en skog i Austerlitz, ett växthus, en bilparkering, idrottsarenor, tågkupéer – kort sagt allt.

En kul detalj är att Altiverb har en knapp som länkar direkt till Google Earth. På så sätt kan man snabbt och elegant få se var många av de inspelade impuls-responserna kommer ifrån.

När det gäller användarvänligheten dyker hjälpfunktioner upp om man bara klickar på ett frågetecken i Altiverbfönstret. Dessutom finns mängder av information på tillverkarens hemsida.

I övrigt har jag inte mycket att tillägga. Altiverb har alltid låtit mycket bra. Med de förbättringar som successivt gjorts av ljudmotorn har de få klagomål vi haft på tidigare programversioner blivit alltmer irrelevanta. Med dagens processorstarka datorer är det inte längre något problem att köra åtskilliga olika inställningar av Altiverb samtidigt i en låt. Att musiken sedan låter mer naturlig om man bara använder en akustisk miljö i taget är förstås en helt annan femma.

Altiverb fungerade utmärkt i alla de program jag testade den i – med ett undantag: i skrivande stund fungerar Altiverb 6 inte med Cubase 4 på Intelbestyckade Macdatorer. Detta har dock säkert redan åtgärdats när ni läser detta.

SAMMANFATTNING

Med de förbättringar som gjorts i hanteringen av impuls-responser och de som kontinuerligt gjorts av ljudmotorn blir Altiverb 6 ett självklart val. Det enastående och ständigt växande biblioteket av samplade ljudmiljöer gör att det i Altiverb finns reverbeffekter för precis alla ändamål man kan tänka sig. Och, som jag sagt förut: jag har fortfarande inte hört ett reverb som låter bättre än Altiverb. För er som var smarta nog att köpa Altiverb 5: skynda er att tanka ner version 6. Ni andra får väl passa på att köpa så fort ni får råd …

Apple Mac Pro (test i MM nr 1/2007)

av Gunnar E Olsson

Mac Pro är den sista av Appledatorerna som får en Intel-bestyckning på CPU-sidan. Till det yttre är den väldigt lik föregångaren, Power Mac G5, men på insidan har det hänt en hel del. För oss Macdårar är det lite av julafton, så låt oss genast öppna lucka nummer tjugofyra.

Till det yttre är Mac Pro precis lika stiligt elegant som föregångaren G5, men både bak- och framsidan har fått några fler anslutningar. Vi har nu strömbrytare, två USB-2.0-anslutningar, en Firewire 400- och en Firewire 800-anslutning samt hörlursutgång på framsidan. Där märker vi också att vi fått utrymme för två optiska enheter för den som behöver dubblerade CD/DVD-brännare.

Även på baksidan har det ”jackats” upp en aning. Där finns nu tre USB 2.0-, en Firewire 400- och en Firewire 800-anslutning. Dessutom finns optiskt ljud in och ut, mikingång och hörlurs-/linjeutgång, samt två Gigabit Ethernet nätverksanslutningar.

UNDER MOTORHUVEN

Man tar sig in i maskinen genom att lyfta en liten hävarm på baksidan, precis som hos föregångaren, men sedan blir det lite mer olikt G5.

Till skillnad från denna har inte Mac Pro det stora plastlocket, som fanns innanför sidolocket som skydd för de känsliga komponenterna i datorns inre. Man får i stället direktåtkomst till det extremt prydliga innanmätet. Jag tyckte tidigare att G5 var ren och snygg på insidan, men jämfört med Mac Pro är den rena råttboet. Detta måste vara den prydligaste persondator som byggts! Tänk er den stiliga yttre elegansen hos en hypermodern B&O-design. Så ser Mac Pro:s inre ut. Inte en onödig sladd så långt ögat når. Till och med hårddiskarna kan bytas utan att man behöver lossa en enda sladd. De sitter på en släde som lossas av samma lilla spak som öppnar sidostycket och sedan är det bara att dra ut dem. Alla kontaktdon sitter så de automatiskt kopplas in när släden åter skjuts på plats. Det bör fungera med alla Serial ATA-hårddiskar. Apple levererar Mac Pro med hårddiskar från endera Seagate eller Western Digital (nej, man kan inte bestämma själv vilket fabrikat man vill ha). Plats finns för fyra hårddiskar och Mac Pro kan hantera upp till 3 TeraByte. Detta kan jämföras med G5 som med viss svårighet kunde ta emot två hårddiskar, med allt vad det innebar av pilliga sladdkopplingar.

Nytt för säsongen är också lösningen för RAM-minne. Mac Pro använder sig av en ny typ av minne, FB-DIMM, som än så länge inte är så vanlig, vilket gör att det blir en aning dyrt att uppgradera RAM-minnet. Det är å andra sidan mycket lättare att rent praktiskt göra detta, tack vare ytterligare en smart konstruktionslösning. Minneskretsarna (DIMM:arna) monteras på speciella kort (FB-DIMM Riser Cards kallar Apple dem), som lätt kan dras ut, på precis samma smidiga vis som hårddiskarna. Slut på allt pilligt jobb med fingrarna långt nere bland känsliga kretsar på moderkortet varje gång RAM-minnet ska uppdateras alltså …

DIMM:arna ska monteras parvis och de båda korten har plats för fyra DIMM:ar var. För säkerhets skull har Apple en bild på insidan av datorns sidolock, som visar i vilken ordning detta ska ske.

Mac Pro kan hantera fyra PCI Expresskort varav ett med dubbel bredd. Utmärkt om man har ett av de nya grafiska monsterkorten med stor fläkt eller liknande. Då slipper man offra en kortplats extra för detta. Vi slipper också de små pilliga skruvarna som höll gamla PCI-kort på plats. Dessa skruvar hade ju en tendens att alltid trilla ner och försvinna i datorn inre när man skulle lossa ett kort av någon anledning. Nu finns i stället en plåt som hålls på plats av två tumskruvar. Lossa dessa, lyft bort plåten och du kan lätt flytta alla monterade kort – eller stoppa i nya.

Blåtand och trådlöst nätverk (AirPort) finns nu som tillval, de sista G5-maskinerna var trådlöst utrustade som standard. Jag kan förstå denna “nedgradering”. I en stor stationär dator som Mac Pro har man kanske inte så stort behov av ett trådlöst närverk. Själv har jag bara utnyttjat mitt vid ett par tillfällen – men det är gott att det finns där.

FYRA PROCESSORER?

Själva motorn i Mac Pro är en 64-bitars Intel-processor, eller två … eller borde man säga fyra? Hursomhelst, det sitter två Xeon Dual Core-processorer ur 5100-serien i Mac Pro. Apple använder tre olika varianter beroende på vilken maskin man väljer. I 2,0 GHz-versionen sitter en 5130, 2,66 GHz-versionen har en 5150 och i 3,0 GHz-Macen sitter en 5160. Om ni har läst om en processor som kallas Woodcrest så är det denna serie det handlar om. De bygger på samma arkitektur som de nya Core 2 Duo-processorerna (Conroe och Merom), som bland annat sitter i de nya bärbara Appledatorerna. Xeon 5100-serien släpptes så sent som i juni i år och det är en 64-bitars processor som Intel först och främst tänkt som motor i kraftfullare arbetsstationer – alltså snäppet över vanliga bordsdatorer.

Woodcrest bygger på 65 nm-teknik och liksom de långsammare kusinerna har varje processor två kärnor. Därav Apples beskrivning av Mac Pro som en quad-maskin. Varje processor har 4 MB L2-minne som delas mellan de två kärnorna. Tillsammans med de snabba (1,33 GHz) 64-bitars individuella frontside-bussarna och det snabba DDR2-minnena gör detta, enligt Apple, Mac Pro dubbelt så snabb som den raskaste G5:an. Den har även andra fördelar gentemot föregångaren.

Till och med vår rejäla monstermaskin med 2 stycken 3 GHz Dual Core Intel Xeon-processorer går också faktiskt riktigt tyst tack vare sina fem effektiva, lågvarviga fläktar, speciellt om man jämför med den quadförsedda G5-värstingen med 9 fläktar och vattenkylning. Bidragande till den effektivare kylningen är förstås även det faktum att de nya Intel Xeon-processorerna jobbar betydligt sparsammare vad beträffar energiåtgången och ger därmed också ifrån sig mindre “spillvärme”. Till detta kan vi addera det faktum att den nya interna designen av datorlådan gör det lättare att kyla både processorerna och annat värmestrålande på ett effektivt sätt. I kort: Mac Pro är kallare, snabbare och tystare än föregångaren.

Men även om CPU:n sätter vissa begränsningar i modern datorteknologi så finns flaskhalsarna även på andra ställen. RAM-minnets bandbredd, mjukvaran och kanske framför allt individen bakom ratten sätter ofta begränsningar för hur snabbt saker och ting blir uträttade med en dator. Fyra kärnor jobbar snabbare än två, men med dagens program kanske inte det går riktigt dubbelt så snabbt. Inte heller 64-bitarsteknologin utnyttjas till fullo av de program vi ser idag. Men för framtiden känns det väldigt tryggt att Apple äntligen har lagt sig i framkanten av utvecklingen igen. Speciellt för oss som gillar att jobba ”on the bleeding edge”.

GÖRA MUSIK

Mac Pro startar på drygt trettiofem sekunder från det att man trycker på strömbrytaren. Jag hade möjlighet att jämföra tre olika Appledatorer: en PowerMac G5 med Dual Core-processor av sista årgången – alltså den näst snabbaste G5-maskinen – en MacBook Pro av första generationen med en 2 GHz Intel Core Duo-processor och 1,5 GB RAM och så värstingen Mac Pro med två Intel Xeon Dual Core-processorer på 3 GHz.

På hårdvarusidan finns nu färdiga drivrutiner för flera olika ljudkort, både externa och interna lösningar. För att få ett så rättvisande resultat som möjligt testade jag dock de olika maskinerna tillsammans med ett Firewire 410-kort från M-Audio och de allra senaste drivisarna för detta laddades ner.

Jag provade de olika konfigurationerna med ett projekt som jag hade liggande med ett tjugotal ljudspår och lite smått och gott i plugin-väg. Till att börja med ställde jag in-/out-bufferten ganska högt (256 samples) för att alla maskinerna skulle ha en chans att hänga med. Löjligt! På den inbyggda CPU-mätaren i Logic Pro fick jag knappt utslag när jag körde Mac Pro. Inte heller de båda andra datorerna hade något större problem, så jag ställde ner bufferten till den lägsta inställningen, 32 samples, och lassade på en bra bunt med ytterligare effekter.

Då kunde vi börja se en viss skillnad mellan de olika apparaternas CPU-kapacitet. För rent musikalisk produktion duger dock alla dessa tre datorer alldeles förträffligt.

Enligt Apple ska Mac Pro kunna hantera uppemot åttio procent fler pluggar än G5-datorerna vid samma CPU-belastning. Våra egna tester tyder på att detta stämmer ganska väl.

Vad beträffar att läsa och skriva ljudfiler från och till hårddisken är de tre datorerna mer jämbördiga: jag använde en extern Firewire 400/800-disk för denna test och bortsett från vissa toppar i inläsningen låg alla tre datorerna förvånansvärt jämnt på den punkten.

ANDRA PROGRAM

Sedan vi testade MacBook Pro har även de flesta av de andra musikprogramtillverkarna vaknat till liv. Exempelvis Digidesign Pro Tools 7.1.1, Steinberg Cubase 4 och Motu Digital Performer 5.1 är alla Universal Binary-program, som trivs lika bra i Intel- som Power PC-miljö. Kruxet är förstås att om man kör UB-klara värdprogram så måste även de plugin-effekter man använder vara UB-kompatibla.

Det är klart att läget också förbättrats väsentligt vad beträffar antalet program som nu finns färdiga i Universal Binary- eller Intel-form. Jag vill rekommendera att man i görligaste mån byter ut sina gamla programversioner mot UB-versioner i den takt de dyker upp. Många av de nya Intel-kompatibla värdprogrammen har kommit som mer eller mindre kostnadsfria uppdateringar, och det måste vi passa på att tacka tillverkarna för. Det finns dock undantag. Vissa plugin-tillverkare vill ha ut, i mitt tycke, lite väl höga avgifter för sin uppdateringar till Universal Binary. Lite tråkigt, eftersom man som användare knappast har något val.

Jag har också haft tillfälle att provköra Windows XP på de nya Intel-maskinerna. För den oinvigde kan jag berätta att det finns (åtminstone) två olika sätt att göra detta: med hjälp av Parallels Desktop, eller med Apples egen mjukvara Boot Camp (ännu i beta-format). Boot Camp kommer att ingå i nästa version av Mac OS X och för mig var det detta alternativ som fungerade bäst. Fördelen med Parallels Desktop är att man inte behöver starta om datorn för att byta operativsystem, men detta uppvägs hos Boot Camp av att man har mer kompletta drivrutiner för all hårdvara. Inget av programmen kostar särskilt mycket – Boot Camp är gratis och Parallels Desktop kostar cirka sjuhundra spänn. Man får också en Windows XP för under tusenlappen, så för den som behöver en PC för att köra något enstaka program – till exempel Steinberg Wavelab – är detta ett mycket tilltalande alternativ. Till den som har farhågor om att det skulle påminna om Virtual PC i hastighet och tillförlitlighet säger jag bara: ”Glöm det!”. Med Boot Camp och Windows XP installerat har man en riktigt snabb och stabil PC för runt tusenlappen … och en snygg dator dessutom.

SAMMANFATTNING

Vad finns att tillägga? Med Mac Pro lägger sig Apple åter där de förtjänar att ligga: längst fram. Man slåss – icke helt utan framgång – med de allra snabbaste maskinerna på PC-sidan. Det mest enastående med den efterlängtade övergången till en processortillverkare som kan leverera CPU-kraft när den behövs, inte två år senare, är väl det faktum att övergången till Intel-baserade maskiner med laseringen av Mac Pro, faktiskt blev klar innan utsatt datum. Enbart detta faktum är ju smått sensationellt i datorkretsar.

För musiker har Mac Pro så gott som allt som behövs: den är utbyggbar som få, den är tyst och sval, den är bland det snabbaste som finns att få för (riktigt rimliga) pengar, och den är definitivt snyggast i stan.

Apple bygger nu för framtiden, inte för att hinna ikapp sitt förgångna.

Apple Mac Pro (test i MM nr 1/2007)

av Gunnar E Olsson

Mac Pro är den sista av Appledatorerna som får en Intel-bestyckning på CPU-sidan. Till det yttre är den väldigt lik föregångaren, Power Mac G5, men på insidan har det hänt en hel del. För oss Macdårar är det lite av julafton, så låt oss genast öppna lucka nummer tjugofyra.

Till det yttre är Mac Pro precis lika stiligt elegant som föregångaren G5, men både bak- och framsidan har fått några fler anslutningar. Vi har nu strömbrytare, två USB-2.0-anslutningar, en Firewire 400- och en Firewire 800-anslutning samt hörlursutgång på framsidan. Där märker vi också att vi fått utrymme för två optiska enheter för den som behöver dubblerade CD/DVD-brännare.

Även på baksidan har det ”jackats” upp en aning. Där finns nu tre USB 2.0-, en Firewire 400- och en Firewire 800-anslutning. Dessutom finns optiskt ljud in och ut, mikingång och hörlurs-/linjeutgång, samt två Gigabit Ethernet nätverksanslutningar.

UNDER MOTORHUVEN

Man tar sig in i maskinen genom att lyfta en liten hävarm på baksidan, precis som hos föregångaren, men sedan blir det lite mer olikt G5.

Till skillnad från denna har inte Mac Pro det stora plastlocket, som fanns innanför sidolocket som skydd för de känsliga komponenterna i datorns inre. Man får i stället direktåtkomst till det extremt prydliga innanmätet. Jag tyckte tidigare att G5 var ren och snygg på insidan, men jämfört med Mac Pro är den rena råttboet. Detta måste vara den prydligaste persondator som byggts! Tänk er den stiliga yttre elegansen hos en hypermodern B&O-design. Så ser Mac Pro:s inre ut. Inte en onödig sladd så långt ögat når. Till och med hårddiskarna kan bytas utan att man behöver lossa en enda sladd. De sitter på en släde som lossas av samma lilla spak som öppnar sidostycket och sedan är det bara att dra ut dem. Alla kontaktdon sitter så de automatiskt kopplas in när släden åter skjuts på plats. Det bör fungera med alla Serial ATA-hårddiskar. Apple levererar Mac Pro med hårddiskar från endera Seagate eller Western Digital (nej, man kan inte bestämma själv vilket fabrikat man vill ha). Plats finns för fyra hårddiskar och Mac Pro kan hantera upp till 3 TeraByte. Detta kan jämföras med G5 som med viss svårighet kunde ta emot två hårddiskar, med allt vad det innebar av pilliga sladdkopplingar.

Nytt för säsongen är också lösningen för RAM-minne. Mac Pro använder sig av en ny typ av minne, FB-DIMM, som än så länge inte är så vanlig, vilket gör att det blir en aning dyrt att uppgradera RAM-minnet. Det är å andra sidan mycket lättare att rent praktiskt göra detta, tack vare ytterligare en smart konstruktionslösning. Minneskretsarna (DIMM:arna) monteras på speciella kort (FB-DIMM Riser Cards kallar Apple dem), som lätt kan dras ut, på precis samma smidiga vis som hårddiskarna. Slut på allt pilligt jobb med fingrarna långt nere bland känsliga kretsar på moderkortet varje gång RAM-minnet ska uppdateras alltså …

DIMM:arna ska monteras parvis och de båda korten har plats för fyra DIMM:ar var. För säkerhets skull har Apple en bild på insidan av datorns sidolock, som visar i vilken ordning detta ska ske.

Mac Pro kan hantera fyra PCI Expresskort varav ett med dubbel bredd. Utmärkt om man har ett av de nya grafiska monsterkorten med stor fläkt eller liknande. Då slipper man offra en kortplats extra för detta. Vi slipper också de små pilliga skruvarna som höll gamla PCI-kort på plats. Dessa skruvar hade ju en tendens att alltid trilla ner och försvinna i datorn inre när man skulle lossa ett kort av någon anledning. Nu finns i stället en plåt som hålls på plats av två tumskruvar. Lossa dessa, lyft bort plåten och du kan lätt flytta alla monterade kort – eller stoppa i nya.

Blåtand och trådlöst nätverk (AirPort) finns nu som tillval, de sista G5-maskinerna var trådlöst utrustade som standard. Jag kan förstå denna “nedgradering”. I en stor stationär dator som Mac Pro har man kanske inte så stort behov av ett trådlöst närverk. Själv har jag bara utnyttjat mitt vid ett par tillfällen – men det är gott att det finns där.

FYRA PROCESSORER?

Själva motorn i Mac Pro är en 64-bitars Intel-processor, eller två … eller borde man säga fyra? Hursomhelst, det sitter två Xeon Dual Core-processorer ur 5100-serien i Mac Pro. Apple använder tre olika varianter beroende på vilken maskin man väljer. I 2,0 GHz-versionen sitter en 5130, 2,66 GHz-versionen har en 5150 och i 3,0 GHz-Macen sitter en 5160. Om ni har läst om en processor som kallas Woodcrest så är det denna serie det handlar om. De bygger på samma arkitektur som de nya Core 2 Duo-processorerna (Conroe och Merom), som bland annat sitter i de nya bärbara Appledatorerna. Xeon 5100-serien släpptes så sent som i juni i år och det är en 64-bitars processor som Intel först och främst tänkt som motor i kraftfullare arbetsstationer – alltså snäppet över vanliga bordsdatorer.

Woodcrest bygger på 65 nm-teknik och liksom de långsammare kusinerna har varje processor två kärnor. Därav Apples beskrivning av Mac Pro som en quad-maskin. Varje processor har 4 MB L2-minne som delas mellan de två kärnorna. Tillsammans med de snabba (1,33 GHz) 64-bitars individuella frontside-bussarna och det snabba DDR2-minnena gör detta, enligt Apple, Mac Pro dubbelt så snabb som den raskaste G5:an. Den har även andra fördelar gentemot föregångaren.

Till och med vår rejäla monstermaskin med 2 stycken 3 GHz Dual Core Intel Xeon-processorer går också faktiskt riktigt tyst tack vare sina fem effektiva, lågvarviga fläktar, speciellt om man jämför med den quadförsedda G5-värstingen med 9 fläktar och vattenkylning. Bidragande till den effektivare kylningen är förstås även det faktum att de nya Intel Xeon-processorerna jobbar betydligt sparsammare vad beträffar energiåtgången och ger därmed också ifrån sig mindre “spillvärme”. Till detta kan vi addera det faktum att den nya interna designen av datorlådan gör det lättare att kyla både processorerna och annat värmestrålande på ett effektivt sätt. I kort: Mac Pro är kallare, snabbare och tystare än föregångaren.

Men även om CPU:n sätter vissa begränsningar i modern datorteknologi så finns flaskhalsarna även på andra ställen. RAM-minnets bandbredd, mjukvaran och kanske framför allt individen bakom ratten sätter ofta begränsningar för hur snabbt saker och ting blir uträttade med en dator. Fyra kärnor jobbar snabbare än två, men med dagens program kanske inte det går riktigt dubbelt så snabbt. Inte heller 64-bitarsteknologin utnyttjas till fullo av de program vi ser idag. Men för framtiden känns det väldigt tryggt att Apple äntligen har lagt sig i framkanten av utvecklingen igen. Speciellt för oss som gillar att jobba ”on the bleeding edge”.

GÖRA MUSIK

Mac Pro startar på drygt trettiofem sekunder från det att man trycker på strömbrytaren. Jag hade möjlighet att jämföra tre olika Appledatorer: en PowerMac G5 med Dual Core-processor av sista årgången – alltså den näst snabbaste G5-maskinen – en MacBook Pro av första generationen med en 2 GHz Intel Core Duo-processor och 1,5 GB RAM och så värstingen Mac Pro med två Intel Xeon Dual Core-processorer på 3 GHz.

På hårdvarusidan finns nu färdiga drivrutiner för flera olika ljudkort, både externa och interna lösningar. För att få ett så rättvisande resultat som möjligt testade jag dock de olika maskinerna tillsammans med ett Firewire 410-kort från M-Audio och de allra senaste drivisarna för detta laddades ner.

Jag provade de olika konfigurationerna med ett projekt som jag hade liggande med ett tjugotal ljudspår och lite smått och gott i plugin-väg. Till att börja med ställde jag in-/out-bufferten ganska högt (256 samples) för att alla maskinerna skulle ha en chans att hänga med. Löjligt! På den inbyggda CPU-mätaren i Logic Pro fick jag knappt utslag när jag körde Mac Pro. Inte heller de båda andra datorerna hade något större problem, så jag ställde ner bufferten till den lägsta inställningen, 32 samples, och lassade på en bra bunt med ytterligare effekter.

Då kunde vi börja se en viss skillnad mellan de olika apparaternas CPU-kapacitet. För rent musikalisk produktion duger dock alla dessa tre datorer alldeles förträffligt.

Enligt Apple ska Mac Pro kunna hantera uppemot åttio procent fler pluggar än G5-datorerna vid samma CPU-belastning. Våra egna tester tyder på att detta stämmer ganska väl.

Vad beträffar att läsa och skriva ljudfiler från och till hårddisken är de tre datorerna mer jämbördiga: jag använde en extern Firewire 400/800-disk för denna test och bortsett från vissa toppar i inläsningen låg alla tre datorerna förvånansvärt jämnt på den punkten.

ANDRA PROGRAM

Sedan vi testade MacBook Pro har även de flesta av de andra musikprogramtillverkarna vaknat till liv. Exempelvis Digidesign Pro Tools 7.1.1, Steinberg Cubase 4 och Motu Digital Performer 5.1 är alla Universal Binary-program, som trivs lika bra i Intel- som Power PC-miljö. Kruxet är förstås att om man kör UB-klara värdprogram så måste även de plugin-effekter man använder vara UB-kompatibla.

Det är klart att läget också förbättrats väsentligt vad beträffar antalet program som nu finns färdiga i Universal Binary- eller Intel-form. Jag vill rekommendera att man i görligaste mån byter ut sina gamla programversioner mot UB-versioner i den takt de dyker upp. Många av de nya Intel-kompatibla värdprogrammen har kommit som mer eller mindre kostnadsfria uppdateringar, och det måste vi passa på att tacka tillverkarna för. Det finns dock undantag. Vissa plugin-tillverkare vill ha ut, i mitt tycke, lite väl höga avgifter för sin uppdateringar till Universal Binary. Lite tråkigt, eftersom man som användare knappast har något val.

Jag har också haft tillfälle att provköra Windows XP på de nya Intel-maskinerna. För den oinvigde kan jag berätta att det finns (åtminstone) två olika sätt att göra detta: med hjälp av Parallels Desktop, eller med Apples egen mjukvara Boot Camp (ännu i beta-format). Boot Camp kommer att ingå i nästa version av Mac OS X och för mig var det detta alternativ som fungerade bäst. Fördelen med Parallels Desktop är att man inte behöver starta om datorn för att byta operativsystem, men detta uppvägs hos Boot Camp av att man har mer kompletta drivrutiner för all hårdvara. Inget av programmen kostar särskilt mycket – Boot Camp är gratis och Parallels Desktop kostar cirka sjuhundra spänn. Man får också en Windows XP för under tusenlappen, så för den som behöver en PC för att köra något enstaka program – till exempel Steinberg Wavelab – är detta ett mycket tilltalande alternativ. Till den som har farhågor om att det skulle påminna om Virtual PC i hastighet och tillförlitlighet säger jag bara: ”Glöm det!”. Med Boot Camp och Windows XP installerat har man en riktigt snabb och stabil PC för runt tusenlappen … och en snygg dator dessutom.

SAMMANFATTNING

Vad finns att tillägga? Med Mac Pro lägger sig Apple åter där de förtjänar att ligga: längst fram. Man slåss – icke helt utan framgång – med de allra snabbaste maskinerna på PC-sidan. Det mest enastående med den efterlängtade övergången till en processortillverkare som kan leverera CPU-kraft när den behövs, inte två år senare, är väl det faktum att övergången till Intel-baserade maskiner med laseringen av Mac Pro, faktiskt blev klar innan utsatt datum. Enbart detta faktum är ju smått sensationellt i datorkretsar.

För musiker har Mac Pro så gott som allt som behövs: den är utbyggbar som få, den är tyst och sval, den är bland det snabbaste som finns att få för (riktigt rimliga) pengar, och den är definitivt snyggast i stan.

Apple bygger nu för framtiden, inte för att hinna ikapp sitt förgångna. mm