Category: Från Gunnar E:s Blogg

Finns det något som gör så ont som när Egot blir sårat?  Det är tveksamt.  Men låt oss ta det från början. När jag var mycket liten önskade jag mig av någon outgrundlig anledning en fiol i födelsedagspresent av mina föräldrar. Det var ett ständigt återkommande tema under några år. Av någon (för mig, vid den tiden) lika outgrundlig anledning uteblev fiolen bland presenterna år efter år. Så småningom glömde jag bort min heta önskan efter att bli en ny Jascha Heifetz och några år senare dök andra musiker upp, och med dem andra instrument – elgitarren intog genast den plats i mina önskedrömmar, där fiolen tidigare hade funnits.

När jag var 15 år fick jag så min första elgitarr, en blå Kent, och lyckan var gjord. 45 år senare hade jag fortfarande gitarr som mitt förstainstrument, men min lillasyster tänkte att min gamla barndomsdröm äntligen skulle få gå i uppfyllelse. Hon gav mig därför en fiol i present när jag fyllde fyllde jämnt häromsistens. Jag provade den några minuter, men lät den sedan ligga i sitt fodral. Där har den sedan legat i något år – och samtidigt gnagt en smula på mitt dåliga samvete … ända tills häromveckan. Då fick vi nämligen besök av goda vänner från London och en av dessa vänner erbjöd sig att ge mig en första fiollektion. Hon har själv spelat fiol i många år – både klassiskt musik och traditionell svensk(!) folkmusik, och hon tog sig an uppdraget med stor entusiasm.

Den första fiollektionen blev för mig inte lika fylld av entusiasm.  Tanken var att jag i första hand skulle lära mig att hålla både fiol och stråke på ett vettigt sätt. I andra hand skulle jag försöka få någon form av välljud ur instrumentet. Den första delen av lektionen skulle visa sig var tillräckligt utmanande –  i alla fall för mig. Efter en kort stund hade jag ont i armen, nacken och några ställen till. Men allra mest ont gjorde det nog på en mer subtil plats i kroppen. Del två av lektionen, där jag skulle försöka få vackert ljud ur fiolen, blev ett totalt misslyckande. Det lät helt enkelt för jävligt. Och just detta fenomen att jag, som har ett bra musiköra, och kan få en hel del andra instrument att låta hyfsat bra, inte kunde få fram annat än olidligt oljud ur detta fina instrument gjorde nog mest ont. Det sved riktigt ordentligt i egot. Jag vet ju hur det ska låta, jag har musicerat i över 45 år, men här gick jag totalt bet. Fy 17 vad ont det gjorde!  i Egot! Och till sist, efter alla dessa år, förstod jag varför jag inte hade fått någon fiol när jag var liten. Det var helt enkelt för att bespara både mig och föräldrarna denna hemska erfarenhet. Så här i efterhand är jag nog lite tacksam, trots allt. Hade de inte nekat så hårdnackat, hade nog mina föräldrar aldrig fått se mig med en elgitarr hängande runt halsen – ett så mycket bättre alternativ, det inser jag idag. Och den har ju faktiskt en volymkontroll.

Den första boken jag översatt kom precis från tryckeriet. Vad vore väl mer passande i ämnesväg än en gitarrbok? Den är utgiven på Tukan Förlag och heter Lär dig att spela gitarr. Spännande titel? Ja, visst är det … Hursomhelst, jag lärde mig faktiskt en hel del under översättningen av den boken. Ändå har jag spelat sedan 1964. Hmmmm … Det blir 46 år. Shit, skulle man kunna säga, utan att lägga någon värdering i det.

Så här ser boken ut.

Ni som hörde ett par av idolerna göra en halvtafflig version av Spencer Davis Groups hit , Gimme Some Lovin’, i förra fredagens Idolprogram på TV4, vet nog inte hur rätt ni hade… Den var faktiskt riktigt usel. Här har vi originalet med Steve Winwood på sång. Han har hunnit bli 18 år – han var bara 14 när han började i gruppen, och 16 när gruppen slog igenom. Där har vi en IDOL! Och snacka om sångröst – och den överjävligt feta Hammondorgeln är inte helt fel den heller.

Jag ber om ursäkt för den aningen fåniga videon, men det var så de (och vi) såg ut på 60 -talet. Det var ändå musiken som var viktigast på den tiden …

Alldeles nyligen släppte Apple den efterlängtade uppdateringen av sitt populära programpaket iLife, den här gången med efternamnet ’11. Vi får tyvärr fortfarande vänta på en uppdatering av det omåttligt användbara iWeb, men både iPhoto, iMovie och GarageBand har fått rejäla ansiktslyftningar i iLife ’11.

I min egenskap av outtröttlig mjukvarutestare har jag självfallet installerat GarageBand och jag återkommer inom kort med en mer ingående rapport. Än så länge kan vi väl konstatera att de främsta nyheterna gäller olika former av tids- och tajmingjusteringar, två funktioner som Apple på svenska kallar Flextid och Groove-matchning. Det låter mycket spännande…

Men vi hittar även en serie nya och förbättrade förstärkar- och effektmoduler. Det låter ännu mer spännande för en gammal strängbändare. Dessutom har man kommit med flera nyheter på läroplanet … men som sagt, jag återkommer med mer info inom kort. Så håll ögonen på den här sidan!

Här hittar du mer information om nya GarageBand.

Den senaste veckan har varit mycket intressant ur iPad-synpunkt. Dels släppte de käcka killarna med propeller på huvudet en uppdatering (läs: iPad-version) av sin ReBirth, som tidigare hade gjort stor lycka i sin iPhonemanifestation. Med iPadversionen tar Propellerheads ReCycle-konceptet ett rejält steg närmare den perfekta versionen av sin egen ytterst trivsamma mjukvara. Här kan ni se när Kurt Kurasaki kikar på ReBirth for iPad …

Men så kom ju också Korg med sin – i alla fall för mig – mycket överraskande iMS-20. I det fallet rör det sig inte bara om en mjukvaruversion av den gamla analogsynten MS-20. Man plussar dessutom på med en rad trevliga extrafunktioner, som en inbyggd 16-stegs analog sequencer, en sex-rösters trummaskin och en mixerdel.

Här är en annan YouTube-film där man får en ganska god uppfattning av vad iMS-20 är kapabel att åstadkomma.

Visst är det väl så – för det mesta i alla fall. Men ibland hjälper det inte om tanken är god, om ändå resultatet uteblir eller blir undermåligt. Det finns många exempel på detta här i världen. En typisk replik man hör vid sådana tillfällen är: “Han gjorde i alla fall så gott han kunde.” Men det är väl också en klen ursäkt. Blev det skit så spelar det väl ingen roll om han gjorde så gott han kunde. Han kanske helt enkelt skulle ha gjort något annat i stället – eller inget alls. Vem vet?

För att återgå till temat så var tanken i alla fall att jag ska försöka komma igång igen med att dela med mig av mina funderingar kring det här med musik. Tanken har funnits där länge, men det har inte blivit något överhuvudtaget. Nu börjar det bli dags igen … å andra sidan kan det aldrig bli för sent att ta tag i sin situation och försöka göra det bästa av den. Eller det bästa man kan, i alla fall. Det är väl ändå huvudsaken? Eller hur vad det nu igen?