Efter att ha hört Fleetwood Macs egen live-version av Albatross (från en BBC-inspelning) har jag ändå fattat mod till mig och kan publicera den version av låten som vi i gruppen the Nazz spelade. På den inspelning jag hört med Fleetwood Mac medverkar tre gitarrister. När vi spelade Albatross fick vi nöja oss med en enda gitarrist. Vi körde alltså låten på trio, mot originalets fem man. Betänkt detta. Inspelningen är gjord på en enkel rullbandspelare vid en spelning i Hedemora (Tack, George Nordin!), och året var med en viss sannolikhet 1969. Sättningen var nog med lika stor sannolikhet inte den som är på bilden. Troligtvis är det Herbert Bodinger som spelar bas och Tommy Löwbäck som hanterar trummorna. Gitarristen är dock med hundraprocentig säkerhet, yours truly. Gitarren var en ES-345 från mitten av 60-talet, som jag har saknat i 50 år vid det här laget. Ack, ja…
Gammal skåpmat, del 1
Jag hittade för en tid sedan ett gäng ”låtar”, mestadels helt instrumentala, som har använts i ett tidigare liv där jag skapade en hel del musik för reklamfilmer, företagspresentationer, och liknande. Just den här snutten var inte så lite inspirerad av gamla instrumentallåtar, som jag minns dem från 60-talet, låtar framförda av orkestrar som John Barry Seven plus 4, och framför allt gitarrgrupper som the Shadows, the Ventures, och till och med svenska the Shanes. Den här låten är en hyllning till alla dessa grupper.
Allt spelades in på min dåvarande topputrustning bestående av en Teac Portastudio (Tascam 244), en Roland TR-707 (Rhythm Composer) och 727 (slagverksvarianten), och några syntar. Alla analoga spår mixades till tre spår på Portan, och det fjärde spåret användes som synkspår för att styra en Yamaha QX-5 hårdvarusequencer. Den skötte alla syntarna. Just i det här spåret hör man speciellt en Yamaha TX-802 med en preset, Whap Attack, som jag var väldigt förtjust i. Gitarren kördes igenom en Zoom-pedal (2002) innan den gick in i Portan.
Så här karakteriserade jag låten när den lades upp på SoundCloud: En riktig gammal instrumental historia, som jag hittade på en bortglömd kassett. Tycker själv den är riktigt bra, lite: ”Hank B Marvin goes totally off his cruches”. Kan väl stämma rätt bra?
MixBus testmix
Vi testade Harrisons utmärkta DAW MixBus för att visa att det var möjligt att rädda en gammal ofärdig låt – inspelad för över 15 år sedan – om man bara har de rätta verktygen. Låten ”Sigge, kom hem” har Dan Karlsson på sång och Jan Risheden på saxofon. Resten av instrumenten spelades av Gunnar E Olsson, som även producerade och mixade låten för ManMade Music. Musik och text står Dan Karlsson för. © ManMade Music, 2018.
Mixed in the DAW Harrison Mixbus to show that it was possible to salvage an old song, which was recorded – but never finished – almost 15 years ago (given the right tools). The song ”Zigge kom hem!” features Dan Karlsson on vocals and Jan Risheden on saxophone. The rest of the instruments are performed by Gunnar E Olsson, who also produced and mixed the song for ManMade Music. Music and lyrics by Dan Karlsson. © ManMade Music, 2018.
En dag i en testskribents liv
Det finns tillfällen då man märker att en utvecklares/tillverkares sätt att tänka inte riktigt överensstämmer med ens egna tankegångar. Tillverkaren har idéer som på papperet, och kanske även för många användare, ser ut att fungera alldeles utmärkt, men när man överför de här idéerna i praktiken visar det sig att det finns en del luckor i resonemanget, eller i varje fall delar där man inte tänkt igenom det hela fullt ut. Det är helt enkelt detaljer som skaver. Varför gjorde man si, när man kunde gjort så? De här produkterna kan vara hur framgångsrika som helst, men för mig själv som användare och/eller testare kan det, på det personliga planet, vara svårt att riktigt gilla dem. Det tar emot på nåt vis. Ibland kan det vara svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som känns fel. Andra gånger är det bara så solklart.
Sen kan det ju också vara på helt motsatt sätt. Världen och hans svärmor är tämligen likgiltiga inför en produkt, men man känner ändå på något sätt en värme och en sympati för den stackars missförstådda produkten.
”Va fan, den låter ju faktiskt riktigt bra, speciellt i ett sammanhang. Kanske inte i isolering, men i en mix fungerar den helt perfekt. Varför har inte folk insett att det här är en toppengrej, för en tämligen liten penning?”
Det handlar en hel del om magkänsla, intuition, eller vad man nu vill kalla det. Det är klart att vi testare lägger en hel del vikt vid specar, hur det låter, användarvänlighet, och liknande fullt påtagliga egenskaper, men ofta är det minst lika viktigt hur det känns i magtrakten. Ju äldre man blir i gamet – själv har jag hunnit testa hård-, och mjukvara i över trettio år, åt flera olika magasin – desto större betydelse tycks den där magkänslan ha när man bedömer en produkt. Jag inbillar mig att en mordutredare som har hållit på och förhört vittnen ett antal år känner ungefär samma sak. Intuitionen är helt enkelt livsviktig för artens överlevnad. Man ska akta sig för ormar och giftiga spindlar. Och som testare måste man helt enkelt även ta med den känslan i bedömningen av en produkt.
Nu låter det här som ett försvarstal för alla märklig omdömen jag fällt om en produkt genom åren – och det kanske det är – men framför allt vill jag att ni själva tar med den här aspekten när ni gör en bedömning. Känslan är sååå viktig. Speciellt gäller det hårdvara, och vad kan väl vara hårdare än en elgitarr. Känns den inte riktigt rätt i handen när du provar ett instrument, kommer den aldrig bli den vän och livskamrat du letade efter. Precis därför har jag väldigt svårt att förstå hur folk kan beställa en elgitarr på nätet, utan att kunna känna på den innan, bara för att man inbillar sig att den är några futtiga hundralappar billigare – vilket den ofta inte heller visa sig vara i slutänden. Men nu har vi spårat ur fullständigt. Över till dagens testobjekt…
En av mina hjältar
Han är en av mina absoluta favoriter på producentsidan, men det var väl en jävla ful hatt han har?
Ännu ett läkarbesök
Det ska inte vara lätt att göra musik… eller inte film heller, för den delen. Extra svårt blir det förstås om man gett sig Fan på att göra allt på egen hand. ”Kan själv!”. Musiken är förstås som den är – det är för sent att gråta över spilld mjölk. GarageBand står för mjukvaruinstrumenten, en samplad Mick Fleetwood håller takten, och undertecknad mumlar fram sitt egenhändigt hopknåpade pekoral till text.
Man ska väl inte heller hålla på och gråta över människor man förlorat här i livet – vänner, släktingar eller bara vanliga bekanta, som man av en eller annan anledning fattat tycke för. Men ibland hemfaller jag åt lite mer vemodiga tankar och då hjälper faktiskt Dr Blues mig att komma på fötter igen – att vända det sorgsna till något vackert och tänkvärt, något som stärker en i den fortsatta vandringen här på den sköra jordskorpan.
Men det där med att både filma och redigera en video där man själv även står framför kameran är nog att ta i, jag har ju faktiskt en massa vänner som gärna hade hjälpt till, och antagligen även skapat ett bra mycket bättre slutresultat, men som sagt … ”Kan själv!” (Det var väl då själva Fan…)
The Nazz
Det mesta av det här materialet är inspelat på rullband och har gått genom många händer innan det hamnat i min ägo. Följaktligen har många generationers kopierande påverkat den tekniska kvalitén på ett tragiskt vis. Det musikaliska budskapet, och kanske framför allt, det historiska intresset gör dock att jag helt enkelt måste dela med mig av dessa dokument.
The Nazz tog sitt namn efter Yardbirdslåten ”The Nazz are Blue” från LP:n ”Roger The Engineer”. Det är för övrigt en av få låtar – och kanske det enda albumspår – där vi hör Jeff Becks ”sångröst“.
För att återgå till The Nazz, så tog gruppen faktiskt det namnet innan den amerikanske gitarristen Tod Rundgren dök upp med en grupp med samma namn. Det svenska The Nazz gav aldrig ut några plattor. De enda alster som finns bevarade är några udda och brusiga bandinspelningar från den tid då det begav sig.
The Nazz uppstod ur ruinerna efter R’n’B-bandet High Life Sect. Den första uppsättningen av bandet hade Mats Dahlberg på bas och sång, Roger Norlund och Gunnar E Olsson på gitarr och sång, Anders “Shorty” Larsson på trummor och Philip Tagg på keyboards.
Ytterligare tre basister (Erik Otternäs, Pär Dawid Johnson och Herbert Bodinger) och ytterligare en trummis (Tommy Löwbäck) passerade revy i bandet innan det upplöstes 1970.
The Nazz turnerade genom hela Sverige och halva Norge och deltog med stor framgång i flera av de popbands-tävlingar som anordnades i Sverige på 60-talet. De vann nästan alltid …
Som till exempel tävlingen som Nya WemlandsTidningen anordnade på Sundstas ungdomsgård. Där var förstapriset en resa till England. deltog vi segrade, men vi åkte aldrig till England… En miss förstås. Vi spelade bland annat detta alster:
En liten promorulle
Jag passade på att filma mig själv med min iPhone 4 när jag var ensam på landet. Öppnade sedan iMovie i kameran och hämtade upp ljudspåret till Doktor Blues från iTunes. Vips har vi en färdig promorulle … inte ett klipp, bara ren njutning!
Doktor Blues from Gunnar E Olsson on Vimeo.
Många översättningar blev det…
Det blev en hel del jobb med översättningar under några månader. Man ska förstås inte klaga när jobben rullar in, men det fanns liksom ingen tid till så mycket annat … Det här med att uppdatera bloggarna och/eller hemsidorna fick läggas helt åt sidan, men nu har jag hittat en lucka så det är väl dags att göra ett ryck igen. Samtidigt har det varit väldigt lärorikt att översätta just gitarrböcker. Jag har ju pillat lite med gitarrer under några år (nånstans runt 45 år – exaktare kan jag inte vara just nu), men det finns en hel del som jag inte var så överdrivet säker på – innan dessa böcker, vill säga. Nu har jag fått en hel del bra teori inhamrad i huvudet (på en gammal gubbe), och dessutom har jag fått tillfälle att pröva på en del praktiska övningar – man måste ju prova grejerna dom skriver om, om man ska förstå vad det är man översätter.
Hursomhelst, efter Lär dig att spela gitarr, kom ytterligare två titlar från Phil Capone som behövde en svensk översättning: Fingerspelsteknik för gitarr och Lär dig att spela bas. Och precis som om inte det vore nog hade de rara människorna på förlaget den goda smaken att låta mig översätta även The Ultimate Guitar Chords Book av Nick Freeth (den svenska titeln är i skrivande stund ännu inte bestämd). Och på den vägen är det …
En sista hälsning
Visst blänker den nästan som riktigt guld, men den finns inte längre i min ägo nu. Den har fått ett nytt hem. En ung, begåvad och försynt ung man i Majorna har blivit adoptivfar för min gamla fina 335:a. I dess ställe har jag fått ett nytt arbetsredskap: en Nikon D200. Förhoppningsvis ska denna min nya kamera hjälpa mig att skapa lite bildmaterial till min hemsida, något som den är i stort behov av. Annars sägs det ju att det inte är kameran som skapar bilderna, det är det som befinner sig bakom kameran, ofta en så kallad fotograf. Fan trot!
Jag hoppas fortfarande att maskinerna ska göra grovjobbet, på samma sätt som jag under många år förväntat mig att mina syntar och andra instrument ska skapa den musik som jag själv varit oförmögen att producera … Ack, ja. Vi får väl se vad det blir.
Sköt om er!
gunnar e