Ibland är det svårt att välja MM nummer 10/2003

Ibland är det svårt att välja (ledare i MM nummer 10/2003)

av Gunnar E Olsson

”Nu är det dags att uppgradera den gamla analoga utrustningen till nåt mer modernt. Vad ska jag välja? Jag är inte särskilt förstjust i datorer. Kan en digitalporta fungera lika bra? Jag vill ha ett kompakt och lättjobbat system – nåt man lätt kan ta med sig till replokalen eller sommarstugan. Vad väljer man?”

Detta problem delas av många av våra läsare – det är en slutsats som man kan dra av alla telefonsamtal och brev vi får från er, både i snigel- och elektronisk form.

Jag ställdes själv inför precis den frågeställningen i början av sommaren. Jag ville ha nåt man kunde ta med till det gamla torp familjen hyrt för en sommar i det vackra Bohuslän.

Det blev en liten digitalporta. Efter att ha shoppat runt lite bestämde jag mig för en 8-kanalsmaskin som jobbade på 16 bitar/44,1 kHz som bäst – det har egentligen ingen betydelse vilket märke det var. Den täckte mina behov som låtskrivarverktyg samtidigt som den var så bra att det kunde användas för vidare produktion om grundresultatet skulle råka hålla rent musikaliskt.

In med kartongen i bilen – tillsammans med en akustisk sommargitarr, en billig kondensatormik, ett stativ – och jag kastar in ett gammalt beprövat rörbetyckat miksteg för säkerhets skull. Jag beger mig ut till stugan en vecka före resten av familjen. Efter att ha gjort några ljudtester upptäckte jag att det inbyggda miksteget inte riktigt höll måttet. Där kom mitt gamla reservaggregat väl till pass. Det är inte bäst, men det låter OK och det har lite rörvärme i kompressordelen. På med färska strängar på den akustiska gitarren och massor av sångpålägg och två regniga semesterdagar senare har jag en demo klar på en helt ny låt. Ett gråväder som blev de två mest kreativa dagar jag haft på flera år.

Senare efterforskningar leder mig till att tro att ytterst få av de digitalportor man hittar på marknaden idag innehåller nåt man egentligen skulle vilja ha som mikrofonförstärkare. De flesta har för dålig gain, för hög distorsion och låter på det hela taget rätt beklämmande. Synd i och för sig, men det kan lätt avhjälpas. Marknaden börjar äntligen – om inte svämma över så i alla fall – flöda av bra miksteg till riktigt vettiga priser, även om inte många låter i klass med ett Flamingo från Crane Song.

Fördelar med digtalporta: lättjobbat (har man kört en porta – kassett eller digital – så vet man hur det mesta funkar). Man fokuserar på att göra musik i stället för att förgripa sig på flugor. Man förleds inte heller att göra en massa annat, som lätt händer med en dator – surfa på weben, kolla e-posten etc.

Nackdelen med en sån här utrustning är att man måste bestämma sig – hur många spår behöver man, och behöver man 24 bitar och kanske 96 kHz? Det är inte så lätt att uppgradera en digitalporta längre fram.

Alltså dags att utforska andra alternativet: en bärbar dator med ett kompakt ljudkort och i övrigt ungefär samma instrumentering som ovan. Val av bärbar dator är högst personligt och bland musikprogrammen kanske man redan har sin favorit (som går att flytta mellan stationär och bärbar dator).

På ljudinterfacesidan skulle jag tveklöst välja något firewirealternativ – jag förväntar mig en översvämning på den marknaden inom kort (men det har jag i och för sig gjort väldigt länge). Flera audiointerface har idag riktigt hyfsade inbyggda miksteg. Saknas sånt så gäller samma som för digitalportan.

I den bärbara datorn kan man påbörja ett projekt som sedan mycket lätt tankas över i en stationär dator. Man kan också ha de flesta av de andra invanda mjukvarudelarna med sig. Det vill säga program, pluggar etc.

Fördelar: större flexibilitet (uppgraderbart system), högre ljudkvalitet till lägre peng (om man redan förfogar över en laptop). Man kan också välja så bra ljuddelar – det vill säga miksteg, ljudkort och omvandlare – som man har råd med.

Nackdelar: för stor flexibilitet(?) – ur kreativ synvinkel är begränsningar ofta bättre än alltför många valmöjligheter – detta kan ju vara både en för- och nackdel.

En dator är inte heller på långa vägar lika stabil som en hårddiskporta. Det är också extremt lätt att förlora fokus på det man förts hit till jorden för, nämligen att göra musik och i stället börja pilla med annat; till exempel städa med Dr Norton, reparera behörigheter, rensa bland systemtillägg, websurfa, spela spel, skriva essäer etc.

Slutsats: det är svårt att välja.

 

I sista minuten MM nr 12/2005

I sista minuten (ledare i MM nummer 12/2005)

av Gunnar E Olsson

Hur var det för er när ni gick i skolan? Jag vet att åldern på våra läsare kan skilja betänkligt. Vår senaste läsarundersökning visar på en rejäl spridning i ålder, men även ni som är lite yngre har väl suttit och kämpat i någon skrivsal med en motspänstig text.

På min tid hette det uppsatsskrivning och man fick oftast tre fyra olika ämnen att välja på – och då menar jag verkligen olika. Oftast kändes det dock som att man stod inför det klassiska valet mellan pest och kolera och så hade någon kastat in garrottering som ett tredje alternativ. För mig brukade detta var en ständigt återkommande pina. Inget ämne passade och mer än halva skrivtiden rann ut innan jag bestämt mig för vilket av de undermåliga alternativen som var minst uruselt.

Med åren lärde man sig förstås att snabbt hugga ett ämne ur högen och sedan försöka göra det bästa av den situation man satt sig i, men just den där låsningen, svårigheten att komma igång, har förföljt mig genom livet. Det är inte riktigt samma sak som skrivkramp, för oftast löses den här typen av låsning upp och skrivandet kan ta fart efter en lång tid av frustration och vånda. När skrivkrampen sätter in kan man sitta och stirra på ett tomt pappersark precis hur länge som helst – det är bara helt tomt i panncentralen. Inte en vedpinne att kasta in. Zilch!

Skrivkramp, ja … Jag måste helt enkelt ta tillfället i akt att pusha lite extra för Eva Dahlgrens bok Hur man närmar sig ett träd. Det är så mycket i den skildringen av skrivandets alla våndor som man känner igen … Här och nu.

Det här med ledarskrivandet är något helt annat. Där sitter man plötsligt i den osedvanligt generösa sitsen att man har den totala friheten att välja ämne efter eget tycke och smak. Det är förstås inte alltid som att det gör det lättare för en frustrerad chefredaktör. Det händer så mycket på musikfronten – nya musiktidningar dyker upp och försvinner innan man knappt märkt att de funnits. Nya mjukvaruföretag växer upp som svampar ur jorden – för att sedan försvinna lika snabbt när musikhöstens frost biter tag i dem. Hårdvaruföretag som man trodde var solida som guld, visar sig ha en allt annat än säker sits.

Så visst finns det massor av ämnen att ta upp. Kanske alldeles för många – det går ju att skjuta beslutet framför sig in i det sista. När detta skrivs är det bara någon timme kvar innan tidningen – och ledaren – ska skickas till tryckeriet. Men jag kan nog dra ut på det ytterligare någon halvtimme.

Något som fortsätter att växa – till min egen stora glädje – är intresset för akustisk musik, både när det gäller själva musikskapandet och verktygen som gör den kreativa processen möjlig. Försäljningen av akustiska gitarrer skjuter i höjden och även den elektriska kusinen från stan hänger med i gitarrboomen. Även här kan vi ta upp Eva Dahlgrens senaste alster, Snö, som ett utmärkt exempel på en lyckad återgång till ett mer ursprungligt sätt att göra musik. Tack för att du gjorde den plattan, Eva!

Vi vill också rikta ett stort tack till alla er läsare som gjorde er besväret att besvara vår läsarundersökning. Den har gett oss ovärderliga upplysningar inför vårt fortsatta arbete med att göra MM en ännu bättre tidning.

Till tre av er kommer det att delas ut en väldigt speciell julklapp. Ni får var sitt mikrofonpaket från de generösa människorna på Golden Age Music. Förstapriset, en rörmikrofon och en bandmik, går till Pelle Gustafsson i Mora, som har svarat rätt på alla frågorna. Andrapriset, en kondensatormik och en bandmik, går till Markus Niilivirta i Stockholm och som tredjepris får Per Hägglund från Nordmaling en kondensatormik och en dynamisk variant. Ett stort grattis till alla tre!

Egentligen hade jag tänkt avhandla oskicket med söndermastrade plattor och kriget mellan olika skivbolag om vem som kan göra den mest högljudda radiomixen i den här ledaren. Mycket av det som mastras för att spelas i radio idag ser mer ut som fyrkantvåg än musik – det värsta är väl att det även låter som fyrkantvåg. Nu kom det att handla om något helt annat, men intressanta länkar kan vi i alla fall bjuda på. Kolla dessa …

www.mindspring.com/~mrichter/dynamics/dynamics.htm

http://brianstagg.co.uk/p_t_a_clipressed

www.digido.com/portal/pmodule_id=11/pmdmode=fullscreen/pageadder_page_id=93

… så kan vi snacka om det nästa år i stället. Tills dess, ha en underbar avslutning på det gamla!

Hur man närmar sig ett träd Recension i MM nummer 12/2005

Hur man närmar sig ett träd (recension i MM nummer 12/2005)

av Gunnar E Olsson

Eva Dahlgren

Piratförlaget AB

pris: ca 149:–

www.piratforlaget.se

De flesta böcker som vi tar upp i den här spalten är på ett eller annat sätt fokuserade på de tekniska aspekterna av musiken. Det känns därför extra spännande att ta sig an ett alster som på ett förträffligt sätt belyser den kreativa delen av text- och musikskapandet.

Alla som skriver musik har väl någon gång råkat ut för att inspirationen sinat. Att hela den kreativa biten låst sig. Inga texter kommer och melodierna som surrar i ens huvud visar sig endera vara riktigt usla eller redan komponerade av någon annan. Visst känns det igen?

Många gånger tror man att man är ensam om denna totala hjärnblockad, men så är det förstås inte. Killar som Sting har suttit fast i detta träsk, och tjejer som Eva Dahlgren.

Det här är dock första gången jag läst en bok som handlar om just detta problem. Hur man närmar sig ett träd är enligt Eva Dahlgren själv ”en varningsbok, en larmrapport” – eller som hon beskriver det på bokens baksida: ”Hur närmar man sig ett träd? Hur kommer man på en melodi? Hur skriver man en text och om vad? Vad väljer man att skriva om? Av allt det som händer i mitt liv, vad är skrivbart?”

Boken beskriver i dagboksform hennes resa från de första textfragmenten, som till en början vägrar att överhuvudtaget visa sig, via den tröstlösa avgrunden av skrivkramp och förtvivlan …

”Ingenting kommer ur mig. I flera veckor har jag bara skrivit fula låtar. Onödig musik. Det låter fult när jag sjunger. Orden brinner inte och fingrarna går sin vanliga gång över halsen. G D C. Jag börjar undra om jag på allvar är sjuk. Jag kanske har hjärnmask eller något annat som äter upp mina tankar redan innan de fått fäste.”

… till den förlösande kraften, som till sist släpper ut den inneboende musiken: ”På två dagar spelar vi in tre låtar och för första gången får jag det där ryset. Ryset som jag inte trodde att jag kunde få längre. Lasse lägger ett elpiano i refrängen på Så Härlig Är Jorden och håret på armarna reser sig. Det blir så vackert. Så vemodigt. Så självklart. Äntligen är jag på väg mot det jag söker. Det stora lilla ljudet. Det kärva. Det vemodigt vackra. Det angelägna. Kanske är det just det som gör mig mest glad, att musiken låter angelägen.”

Eva Dahlgren beskriver med en underbart svart humor de olika själstillstånd de flesta av oss tagit oss igenom i samband med skapandet av musik. Det känns vidunderligt befriande att någon äntligen satt detta på pränt. Som ett komplement till den nya plattan, Snö, är Hur man närmar sig ett träd bara ett måste!

Gunnar E

Framtiden är nära MM nr 9/2004

Framtiden är nära (ledare i MM nr 9/2004)

av Gunnar E Olsson

Det skräckscenario som skivindustrin målat upp har redan börjat bli verklighet, men de enda som tycks komma till skada är skivbolagen. Vi andra klarar oss nog – då menar jag både vi musikkonsumenter och ni som gör musiken.

OK, det kanske drar med sig en och annan skivaffär – ja, ni vet de där butikerna som finns i större samhällen, där man kan gå in och lyssna på runda plastskivor. Förr var skivorna stora och svarta, på senare tid har det varit de små och silverglänsande som gällt…

Dessa butiker har redan nu börjat få det riktigt besvärligt, speciellt om de har försökt hålla något som liknar ett brett sortiment. Häromdagen gick jag in i en av de största skivaffärerna här i Göteborg och jag blev chockad av vad som hade hänt medan jag var borta på semester – nåja, det kanske handlade om en något längre tid, med det kändes i alla fall som en extremt kort tidsrymd.

Allt som syntes i de allt glesare hyllorna var gamla samlingsplattor och nya pojk- och flickbandsditon. Allt detta bara för att folk väljer att ladda ner musik från nätet (enligt skivbolaget) eller väljer bort skivbolagens kommersiella sörja (enligt andra).

Och vad har skivbolagen för motdrag? Fler kopieringsskydd, fler Greatest Hits-samlingar, fler sammanslagningar mellan de redan förvuxna bolagen och fler avskedanden av duktigt fotfolk? Direktörerna ser alltid till att skydda sig – det har vi väl sett tillräcklig många exempel på vid det här laget. Och bara för att Sony och BMG lyckats dupera EU till att tro att det skulle vara bra för några andra än skivbolagen själva (eller deras ägare) att det skapas allt färre och större bolag är det väl ingen vettig människa som tror att detta kommer att ge oss vare sig billigare skivor eller ett rikhaltigare utbud av musik. Att sammanslagningen av BMG och Sony resulterar i cirka 2 000 färre jobb är något som skivbolagen inte tycks alltför bekymrade över…

På den lagliga nedladdningsfronten påstår sig Apple ha sålt mer än 85 miljoner låtar sedan man startade iTunes. Efter att ha fått igång butiker i både Frankrike, Tyskland och Storbritannien väntar vi ivrigt på att även Sverige ska få smaka på kakan. Det var länge tveksamt om Apple skulle få med sig de små bolagen, men nu har även de flesta av independentbolagen skrivit på avtal med Apples iTunes. Fler aktörer väntas dyka upp på den stora vida webben och förhoppningsvis kan man tills slut enas om både nedladdningsformat som fungerar i de flesta mp3-spelare och prisnivåer och betalningssätt som känns vettiga.

Allt fler band och artister tar också saken i egna händer och står för både inspelning och distribution av sin musik. Typexempel på band som lyckats så gott som helt på egen hand är Raymond & Maria. Man petade ihop en riktig hitlåt – för att inte säga landsplåga – i form av låten Ingen vill veta var du köpt din tröja i sin tvättstuga och nu ligger fullängdaren färdig. MM-intervju är på gång.

Och vad gör vi annars på MM?

Vi vill ge våra läsare ytterligare ett fönster ut mot världen – ett musikaliskt skyltfönster där man kan visa upp sina alster. För detta ändamål har vi startat ett nära samarbete med en annan musiksajt. Vi har gjort det möjligt för alla MM:s prenumeranter att även kunna lägga upp låtar på www.demoradio.se. Detsamma gäller för alla MM-läsare som tillkommit som medlemmar på Demoradio. Även ni är välkomna att även lägga upp låtar och en presentation av ert band på MM:s musiksajt på www.musikermagasinet.com. Förhoppningsvis ska detta resultera i att fler ges möjlighet att lyssna på alla era underbara alster. Utöver möjligheter att lägga upp låtar och bandpresentation stoltserar Demoradio med inte mindre än fyra kanaler strömmande webbradio. Detta innebär att om ni sköter era kort – och dessutom gör riktigt bra musik – har ni chansen att få era alster spelade i någon av dessa kanaler, som också kan hittas via Aftonbladet, Spray, Passagen, Lycknis och Bostream.

Det finns mycket mer information på www.demoradio.se. Ni kan ju också passa på att lyssna på några av de hundratals alster som redan finns där – kanske några av er redan hittat dit. Vi vill betona att detta inte ska ses som en ersättare till vår nuvarande musiksajt – se det i stället som ett ruskigt bra komplement. Tillsammans är vi starka!

Det blir bättre med åren MM nr 11/2004

Det blir bättre med åren (ledare i MM nr 11/2004)

av Gunnar E Olsson

Allt var inte bättre förr! Speciellt gäller detta när man pratar om utrustning för hemstudion. Min första sequencer bestod av ett MIDI-interface (köpt på Boots i London) kopplat till en Sinclair Spectrum-dator. Sequencerprogrammet minns jag tyvärr inte namnet på, men det kunde spela in och upp på åtta kanaler samtidigt – tyvärr bara monofoniskt material. Och det fick laddas från en kassettbandspelare. Kraschfrekvensen var olidligt hög – det bombade ungefär varannan gång man försökte köra en låt.

Efter några olika turer och bland annat datorbyte byttes sequencerprogrammet ut mot det alldeles förträffliga StudioVision från Opcode. Priset för mjukvaran var på den tiden nästan identiskt med det pris man får betala för något av de moderna alternativ vi har idag. Men man får faktiskt bra mycket mer för pengarna idag!

När ni läser detta har både Apple Logic Pro 7 och Motu Digital Performer 4.5 börjat skeppas och för några veckor sedan var det Steinbergs tur med sin nya Cubase SX3. Dessa program är ju fullkomligt späckade med finesser och otroliga funktioner och man får ju dessutom – i olika hög grad – en rejäl samling användbara mjukvaruinstrument och förträffliga plugineffekter på köpet.

Min bästa mikrofon på den tid det begav sig var en riktigt billig elektretmik – 450 kronor – av ytterst tvivelaktig härkomst. Mitt reverb var ett Accesit fjäderreverb. En hembyggd kompressor från en engelsk elektroniktidning fick försöka hålla koll på nivåerna och jag hade dessutom en hembyggd gate från samma tidning. Till detta kom ett gäng gitarrpedaler och annat smått och gott. Det var allt.

Idag får man mirakulöst bra kondensatormikrofoner för under tusenlappen, och alla sequencerprogram är beväpnade med både kompressorer och reverbpluggar som vida överglänser den gamla hårdvara vi hemstudioentusiaster tvingades hålla till godo med. Men varför gör vi då inte dubbelt så många låtar och framför allt: varför är de inte minst dubbelt så bra? Varför blir det bara remixövningar, lek med loopar och knepiga mjukvaruinstrumentexperiment? Vart tog låtarna vägen? De där låtarna som håller för att framföras med endast en akustisk gitarr som ackompanjemang?

Nåja, en del saker var faktiskt bättre förr. Jag kommer osökt att tänka på Brian Wilson och hans Smile-platta. På nyinspelningen finns bara Brian kvar av original-Beach Boys. OK, det var inte så mycket mer av Beach Boys på Pet Sounds- och Smile-inspelningarna från 60-talet, men där fanns i alla fall otroligt vacker falsettsång från både Brian och Carl Wilson. Resten bestod då som nu av studiomusiker – men nu har man även plockat in ett gäng studiosångare och det ger på något vis känslan av en av de där hemska plattorna man ibland kan finna på loppmarknader, typ Hugo Montenegros kör och orkester sjunger Beatles. Här är det i stället Brian Wilson och hans kör och orkester sjunger Beach Boys, fast trettio år för sent!

Jag har bara hunnit höra nyinspelningen av Cabin Essence och det var verkligen ingen rolig upplevelse. Karln kan ju faktiskt inte sjunga längre. Man saknar både hans och brodern Carls helt fantastiska falsettröster. Kvar finns bara en medelålders, mycket sliten man med en röst som verkligen speglar allt märkligt som man utsatt dess ägare för under en lång serie av år. Den rösten har inte mognat med värdighet, den har totalkroknat.

Varför har man inte plockat ihop de gamla tagningar som fanns kvar och försökt restaurera hela Smile med utgångspunkt från dessa i stället? Det mesta måste ju ha funnits kvar någonstans. En hel del har ju redan hittat ut – både på auktoriserade utgåvor och på så kallade bootlegs. På de flesta av inspelningarna jag hört från den här perioden finns ju en fräschör och musikalisk spänstighet som känns helt borttvättad på nyinspelningen av Smile.

Det känns lika knepigt att höra Brian sjunga som det är att lyssna på forne Fleetwood Mac-virtuosen Peter Greens gitarrspel från senare år. Det blir en cirkusuppvisning typ: ”Kolla, han kan fortfarande stå på en scen fast han bara har två friska hjärnceller som försöker kommunicera med varann!”

Det känns ruskigt cyniskt – någon tjänar stora pengar på detta.

Och Wilsons förra soloplatta, Gettin’ in over my head. Där tog han sig verkligen vatten över huvudet. Inte ens Eric Clapton, Elton John och Paul McCartney kunde rädda den pinsamheten.

Nej, glöm detta! Ta istället och försök hitta en platta med David Mead eller Ray LaMontagne, två unga, begåvade singer-songwriters med helt egna röster.

Blanda och ge MM nr 7/2005

Blanda och ge (ledare i MM nummer 7/2005)

av Gunnar E Olsson

Poker tycks vara något som finns i var mans teveapparat nuförtiden. Säg den kanal som inte visar ett pokerparti mitt i natten åtminstone en kväll i veckan. Och säg den hemmafru eller den arbetslösa 23-åring som inte smittats av den senaste tidens Texas Hold’em-feber. ”Shuffle up an’ deal” är en uppmaning som alla känner igen vid det här laget.

Men det är inte bara i TV och på statliga kasinon som det blandas friskt i hemlandet. På samma sätt som man förr gjorde blandband på kassett – både för att själv njuta av och för att ge bort till kompisar – kan man nu göra blandskivor på CD-R. Men enbart av sina egna låtar och för eget privat bruk – något annat vore ju olagligt! För övrigt var det ju faktiskt lika olagligt att göra blandband på kassett som det är med den hobbybränning som pågår nu. Det är bara det att skivbolagen blivit än mer paranoida med åren. De kommer snart att förbjuda sig själva om de inte passar sig. Säg inget förresten, det kanske vore den bästa lösningen!

Det är just själva blandningen som känns så oerhört befriande. Oerhört få artister klarar ju faktiskt av att bara göra bra låtar och även om det skulle finnas undantag från den regeln blir det inte roligt att äta glass till både frukost, lunch och kvällsmat. Variation förnöjer, sa någon vis man.

Även i var mans mp3-spelare pågår samma friska blandande. Bland de tusentals låtar som bor i min egen iPod finns mycket som kunde klassas som gamla godingar, men inte mycket av det som spelas på de radiostationer där man lovar att man har ”det bästa från 60-, 70- och 80-talet”. Dessa stationer tävlar ju tyvärr bara om att spela smöriga ballader med Phil Collins – han har ju gjort några stycken – och annan riktigt oförarglig smet.

Och min iPod har ett shuffle-läge. Ibland blir det bra, ibland kommer alla de där låtarna som man egentligen skulle ha raderat på rad efter varann. Och vid andra, nästan lycksaliga, tillfällen känns det som om en gudomlig – eller åtminstone smått klärvoajant – makt styr både låtval och -ordning. I morse fick jag uppleva det senare alternativet.

Vad sägs om en lista som börjar med So You Wanna Be Rock’n’roll Star med Byrds – en bra början, eller hur? Som tvåa kommer Jeff Beck som härmar en koltrast på låten Blackbird. Sedan fortsätter det av bara farten med Happiness Is A Warm Gun med ”the Fab Four”, Drop med Hope Sandoval & The Warm Inventions, Tori Amos underbart stillsamma cover på Enjoy The Silence, You Cause As Much Sorrow med Sinead O’Connor, Jennie Löfgrens Gonna Make You Smile, Three Cool Cats med Ry Cooder & Chavez Ravine, Joni Mitchells You Turn Me On I’m A Radio, Nitin Sawneys Bahaar, Whistle In – ett av de förlorade Smile-spåren med Beach Boys, Out Of Control från nya Tears For Fears-plattan, Georgia On My Mind med Spencer Davies Group och den då mycket unge Stevie Winwood, Peter Gabriel med Sky Blue, What Do You Care med Robert Palmer, Walking Restless med Mattias Hellberg, Queens Killer Queen, Anchor med Jonas Hellborg, All Day Sucker med den gudomlige Stevie Wonder (har ni förresten hört den nya plattan?), Joanna Newsoms Swansea, Everything But The Girl och Mirrorball, Martina Topley Birds I still Feel, Kate Bush med Big Sky och Jeff Buckley med Vancouver… Och det bara fortsätter…

Och naturligtvis placerade sig Monica Zetterlund högt upp på iTunes nedladdningslista direkt efter att nyheten om hennes tragiska bortgång hade kablats ut. Den 17 maj låg hon på andra, femte och sjätte platsen på iTMS tio-i-topp-lista. På topp-hundra-listan hade hon 13 låtar! Det är verkligen synd att hon inte kunde få uppleva detta själv.

Jag hade turen att få träffa Monica på ett jobb för några år sedan. Jag vet inte om det var för min egen skull, eller om det är något annat som driver en att göra dessa saker, men jag kände att jag bara måste berätta för henne att jag verkligen uppskattade hennes musik och att möjligheten att få lyssna på hennes sång hade betytt mycket för mig under åren.

Jag fick bara en chans att göra detta. För min egen skull är jag väldigt glad att jag tog den chansen – oavsett om mina motiv kan ha varit enbart egoistiska.

Gör någon glad. Ge bort en komplimang till semestern – eller varför inte en bland-CD!

Att ljuga eller inte ljuga, det är frågan MM nr 9/2003

Att ljuga eller inte ljuga, det är frågan (ledare i MM nummer 9/2003)

av Gunnar E Olsson

Jag har funderat många gånger på om det skulle fungera om man gjorde en helt fingerad intervju. Ni vet, ibland blir aldrig den där riktigt intressanta intervjun av. Något kommer i vägen i sista stund. Michael Jackson backar ur i sista sekunden och Stevie Wonder har plötsligt häcken full med andra åtaganden. Skulle det funka om man gjorde den där intervjun i alla fall? All information finns ju redan. Artisten har redan gjort samma intervju med tio andra tidningar och webben är full med information som kan laddas ned. Då kunde man kanske få Macka att äntligen tala ut om vad han tyckte om Yoko. Och Jacko kunde få ge den där ingående intervjun där han berättar vad som hände när inspirationen tog fullständigt slut inför den senaste plattan…

Sen har det ju gjorts en och annan intervju där reportern råkat ut för en riktig mytoman. Ni vet en artist/musiker som påstår sig ha spelat med alla nu levande världsartister och sjungit i kören bakom alla de stora. Jag erinrar mig en sångerska som helt nyligen påstod sig ha sjungit bakom Annie Lennox med flera, där ingen kunde påminna sig ha sett henne i dessa sammanhang. Märkligt! Nu händer detta tack och lov oftare i det stora landet i väster än här i det civiliserade Europa. ”Over there” ska man helst ta i lite i överkant, annars funkar det inte.

Men det finns faktiskt exempel på att artister lyckats dupera även våra svenska journalister. Det lär finnas ett (nu preskriberat) exempel på en sådan intervju till och med någonstans i MM:s arkiv. Det handlade om en musiker som skarvade nåt så in i h-e, men han gjorde det bra och var så övertygande att han helt och hållet lyckades dupera vår skribent. Han berättade om plattor han spelat på där det helt enkelt var omöjligt att kolla vilka som medverkat – och vår man svalde allt med hull och hår. Men, som sagt, det är preskriberat nu och vilda hästar kan inte få mig att avslöja fler detaljer (inte ens kontantersättning).

En kille på den engelska tidningen Future Music – ja, han var frilans, inte fast anställd – gjorde det riktigt lätt för sig. Han kopierade helt enkelt testerna från konkurrenten Sound on Sound. Han snodde texterna rätt av och stuvade om dem lite grann. Och ingen märkte nåt på åtskilliga månader. När det så småningom uppdagades var Future Music tvungna att gå ut med en gigantisk ursäkt både på sin webbsida och i tryck. En sån skandal!

Och fejkade recensioner av konserter har det ju gjorts några stycken genom tiderna. Nån olycklig kollega hade skrivit om en konsert och gett den mycket beröm, när konserten i själva verket hade blivit inställd. Otur!

Egentligen hade jag själv tänkt berätta om en stark musikalisk upplevelse jag hade nyligen. Ja, nyligen och nyligen… Jag tänkte faktiskt ha den senare i kväll, men jag vet redan i förväg att det kommer att bli en stark upplevelse. Jag har tänkt gå och lyssna på Peps Blodsband ikväll om bara uppehållsvädret håller i sig. Om det nu i stället börjar regna så blir det inte lika roligt att gå ut. Det är så att vi har Göteborgskalas i stan. Det innebär att en massa olika artister och band gästar staden under en vecka och om man bara orkar, så kan man gå ut och få sig en hel del bra musik till livs. Men så var det det där med att orka… Man är ju inte ensam om att vilja gå ut. Det är ju en satans massa andra människor ute på stan som har kommit på samma idé och…

Jag kunde ju börja mitt fingerade reportage med att berätta att Peps var i strålande form och att Bosse Skoglund gjorde bra ifrån sig som vanligt. Denne gudabenådade musikant har väl för övrigt aldrig gjort en dålig konsert, så där behöver ingen tvivla.

Det kommer förresten troligtvis en intervju med Skoglund redan i nästa nummer av MM. Vår trumexpert, Jakob Herrmann, hälsade på hos Bosse och fick en underbar pratstund med en musiker som spelat med alla svenska musiker och artister av värde på den här sidan andra världskriget. Jag hade gärna suttit med på ett hörn och lyssnat när dessa trumgiganter träffades.

Nåja, jag får väl läsa intervjun i MM, precis som ni.

Men jag går nog iväg i kväll i alla fall…

 

Att köpa musik… MM nr 6/2005

Att köpa musik… (ledare i MM nr 6/2005)

av Gunnar E Olsson

Först var det bara ett rykte. En god vän från Skottland hade hört att man inför releasen av iTunes-butiken i Australien nämnde flera nya europeiska länder som skulle lyckliggöras samtidigt som grabbarna och tjejerna ”på undersidan”. iTunes Music Store Sweden, och de andra nya butikerna, skulle kunna dyka upp samtidig som Apple släppte sitt nya operativsystem, Tiger, eller Mac OS X 10.4, om man föredrar den beteckningen. Ja, det sägs ju att tron kan försätta berg – detsamma gäller säkert hoppet…

Och Tiger kom – och vilket underbart operativ det är – men inte såg vi någon iTMS Sweden, fast vi kopplade upp oss ideligen och provade att välja ny iTMS. Varje gång var det samma tio flaggknappar som dök upp: Finland, Belgien, Grekland … men ingen svensk knapp.

Sedan dök nya rykten upp på webben. Någon hade lyckats hacka in sig på iTunes-sajten och hittat både Ulf Lundell och att priset var nio kronor per låt. Men fortfarande inget nytt iTunes-land … Däremot hade man på iTunes UK lagt upp nya plattor med både Cardigans och Kent, så någon form av svenskt avtal fanns tydligen. Men fortfarande kunde jag inte logga in med mitt Apple ID.

När detta läses har vi säkerligen iTMS även i Sverige – kanske i samband med att iTunes 4.8 släpps – men det är ju en klen tröst för mig just nu.

Samtidigt läser jag på nätet att holländarna försöker få igenom ett lagförslag som ska lägga en speciell skatt på alla mp3-spelare. Det låter väldigt genomtänkt, tycker jag … inte!

Man vill beskatta alla mp3-spelare med 3,28 euro per GB. Det skulle innebära ungefär 30 kronor per GB. Toppmodellen på iPod-programmet skulle plötsligt bli 1800 kronor dyrare. Detta med hjälp av skatt på en produkt som de flesta användare redan köpt sina låtar till. Skatt två gånger på samma musik alltså. Detta är en så bra affärsidé så det kommer säkert fler EU-länder att nappa på. Dumma idéer är ju något som växer som ogräs under EU-paraplyet.

Resultatet kan bli en lika idiotisk situation som den som uppstod när videokameror i DV-formatet först skulle släppas i Europa. Då klassade man inom EU dessa DV-kameror som videobandspelare om de var försedda med en firewireingång. Detta var på den tiden man använde DV-kamerans inspelningsfunktion för att kunna skicka tillbaks material som redigerats i datorn. Det gjorde att DV-kamerorna i Europa endera inte försågs med DV-ingång (vilket gjorde dem näst intill oanvändbara för praktiskt arbete) eller, om de kunde hantera en DV-signal på firewireingången, att priset gick upp med 1500–2000 kronor. Detta var självfallet innan DVD-formatet hade slagit igenom och öppnat helt nya vägar för att spara eget filmmaterial.

Samma visa varje gång ett nytt format börjar få fotfäste – VHS, DAT, CD, DVD eller som nu mp3 – först pekfingret: ”Ni får inte kopiera på detta format” och sedan på med en massa skatter och avgifter för att kompensera ett fiktivt inkomstbortfall. Allt detta för att värna en storbolagsvärld som inte haft förstånd att utvecklas i takt med teknologin. Visst, man ”skyddar artisternas och upphovsmännens intressen”, men för skivbolagen handlar det väldigt mycket om att skydda sina egna intressen i första hand, det har väl blivit något av en tradition kan man säga…

Två herrar vid namn David Kusek och Gerd Leonhard har skrivit en bok, The Future of Music, där man tittar på dessa samband och försöker sia om hur framtidens musiknyttjande kan tänkas se ut. Man beskriver visserligen världen som den ser ut i USA, men de skillnader som finns har snart ätits upp av en ständigt pågående amerikanisering av vår lilla värld. Försök få tag på boken. Det är intressant läsning.

Men låt oss avsluta med något positivt. Apples senaste operativsystem följer traditionen med att låna namnet från smidiga kattdjur. En tiger i tanken har ju aldrig varit fel – inte heller på hårddisken. Ja, och gärna en svensk tiger. Vi har ju en fin tradition på det kattdjuret. Och visst låter det väl bättre än ett trött nötkreatur? När nu detta kommer att släppas ut …

Jag installerade helt frankt Tiger ovanpå mitt gamla operativ och fann till min stora glädje att allting fungerade som tidigare, fast lite raskare. De flesta mjuk- och hårdvarutillverkare har redan släppt uppdateringar på de drivisar och program som behöver uppdateras, så själva uppdateringen kändes helt smärtfri. På köpet fick jag förstås en mängd nya intressanta funktioner. Men det får vi prata om vid ett annat tillfälle och på en annan plats. Ha ett bra operativ!

Är det jul nu igen? MM nr 12/2004

Är det jul nu igen? (ledare i MM nr 12/2004)

av Gunnar E Olsson

När detta läses står den stora och kommersiella högtid som vi kristna kallar julen för dörren. Den stora frågan inställer sig naturligtvis: har ni varit riktigt snälla? Blir det några julklappar i år? Ja, för min del blir det nog tämligen magert på den fronten. Jag har varit alldeles för elak. Som vanligt har jag haft svårt att hålla näbben i styr. Ibland vore det onekligen enklare att hyckla och låtsas att man gillar all musik, till och med sånt som man egentligen – i bästa fall – känner sig totalt likgiltig inför. Men jag kan bara inte tycka att Knife är det mest innovativa sedan skivat bröd lanserades, inte ens under vapenhot…

Ingen tackar en heller för att man säger vad man tycker. Världen har ju aldrig älskat en sanningssägare. Hyckleriet hyllas i stället som det enda saliggörande – det har nästan blivit en världsreligion – och den som ljuger bäst vinner i längden.

Apropå detta – eller något helt annat – samma dag som detta skrives väljer det amerikanska folket vem som ska få vara världens mäktigaste man i fyra år framåt. Och när ni läser detta så har ni förhoppningsvis facit i handen. Om man inte schabblar bort slutresultatet precis som förra gången, förstås…

Själv undrar jag hur världen skulle ha sett ut om Frank Zappa hade fått leva och kanske rentav blivit vald till president. Han hade ju faktiskt sådana planer – om de var riktigt seriösa lär vi aldrig få reda på. Men jag har svårt att tänka mig att vi skulle gå en mörkare framtid tillmötes än vad vi ser framför oss nu, i alla fall.

Vissa pessimister (ibland kan de vara otäckt klarsynta) säger att vi går mot ett tredje världskrig – att ett gigantiskt religionskrig står för dörren och att USA redan påbörjat detta. Och det sker förstås med ”God on our side” på båda sidor om frontlinjerna.

När det gäller krig så tävlar nästan alla religioner om vem som kan starta flest. Förståsigpåare påstår att buddhismen är den enda religion som aldrig startat ett krig i sin tros namn. Dåligt facit, kan en ateist tycka. De flesta religioner tycker sig ju ha ensamrätt på vad som är den enda rätta vägen till lyckan, och kärleken till medmänniskorna är ofta en stor och viktig del av budskapet. Men sen verkar det som det budskapet hamnar i skymundan när det handlar om praktiska handlingar.

Vad hände med hela Love-Peace-and-Understanding-generationen från 1967–68? Tog inte dessa ungdomar med sig sitt nyvunna medvetande upp i åren i takt med att de etablerade sig i det amerikanska samhället? Är det verkligen samma människor som stoppade blommor i soldaternas gevärsmynningar som idag har godkänt lagar som tillåter myndigheterna att söka igenom folks hem, läsa deras e-post och lyssna av deras telefoner på blotta misstanken att det kan handla om terrorister? Detta utan att ens behöva berätta för dem att det skett!?

Visst var det mycket som var ruskigt flummigt i hippierörelsen under senare delen av 60-talet, men någonstans i botten fanns en väldigt mänsklig grundinställning. Just i den vevan öppnades många ögon för det österländska tänkesättet och deras många olika religioner. Det kom förstås också andra starka influenser som påverkade sättet att tänka och fungera, både från öst och väst – i form av diverse kemiska substanser, både utvunna ur olika växtdelar och skapade på konstgjord väg i moderna laboratorier.

Men den starkaste drivkraften i den här rörelsen var utan tvekan musiken. Mycket handlade också om musiken som ett verktyg för att överbrygga klyftor, verkliga eller inbillade – detta var innan ordet virtuellt var uppfunnet. På samma sätt som religionen – eller tolkningar av densamma – kan skapa motsättingar mellan människor, kan musiken skapa samhörighet och förståelse. Det är verkligen ett universellt språk. Folk som spelar tillsammans kan förstå varann utan att använda ord. Folk som spelar tillsammans kan kommunicera på ett högre plan. Folk som spelar tillsammans är inte beredda att döda varann efteråt. Det finns naturligtvis undantag från denna regel också, men de hör mestadels hemma bland mediokra engelska popband.

Vid närmare eftertanke…

Mänskligheten ska inte ha några julklappar i år, den har helt enkelt inte varit snäll – inte i år heller. Men ni, mina vänner, kommer säkert att få en fin helg i alla fall.

 

Ajöss och tack för fisken #2 MM nr 7/2006

Ajöss och tack för fisken (ledare i MM nr 7/2006)

av Gunnar E Olsson

Vad kunde vara mer passande än att avsluta med en av Douglas Adams boktitlar. Titeln kommer från hans fjärde bok i Liftarens Guide-kvintologin. Den utgör också det budskap som jordens delfiner försökte skicka till mänskligheten alldeles innan de beslöt sig för att överge den jord som rusade mot förintelsen. Delfinerna har ju, som alla vet, förgäves försökt få kontakt med människorna och förstå deras språk, eller att få oss att förstå deras … Något av den känsla man får som ledarskribent ibland, för övrigt.

Adams var – utöver en mycket underhållande författare – även en duktig musiker och hemstudioentusiast. Ett reportage från hans studio hade varit en önskereportage att avsluta min karriär som chefredaktör med. Det är nämligen dags att byta chefredaktör nu – detta nummer är det sista där ni kan njuta av mina välfunna formuleringar och bitska kommentarer (grinigt gnäll, tycker förstås somliga …).

Men en del saker måste man få gnälla på – som till exempel den rejält hajpade konsertturnén som gick under namnet Zappa plays Zappa.

Tanken var att samla en mängd av Frank Zappas gamla medmusikanter och tillsammans med dessa låta sonen, Dweezil, spela ett axplock av faderns bästa låtar. Nu blev det något helt annat. På traditionellt PR-manér hade man inte velat avslöja bandets sättning i förväg – man ville överraska, sa man. Samtidigt gjorde man inget för att stoppa de rykten som lät göra gällande att publiken kunde förvänta sig att få höra både Fluorescent Leech and Eddie, Mats och Morgan och ett helt gäng av de andra toppmusikerna.

I stället för de lysande sångarna Ray White och Ike Willis fick vi se en lönnfet pajas till Napoleon Murphy Brooks strutta runt. Han var för övrigt den ende av ”det gamla gänget” jag lyckades identifiera. Resten bestod av unga lovande, men profillösa musiker. Sedan blev det inte bättre av att Dweezil inte hade förmågan att ge konserten den lyskraft som en Zappakonsert förtjänar. Dweezil är duktig gitarrist, men han saknar faderns karisma.

Det räckte inte att ta in Steve Vai för att spela några låtar på slutet, när man redan ”zabbat” alltihop genom att låta den oerhört tröttsamme trummisen Terry Bozzio gnälla sig igenom fyra hysteriska låtar på raken. Bozzio fick med sina sångnummer agera pajas i Franks band när det begav sig, men att låta honom ta så här stor plats på en konsert tyder på extremt dåligt omdöme. Det är lite grann som att låta Ringo framföra tjugo låtar på raken på en återföreningskonsert med the Beatles.

Mats och Morgan gjorde helt rätt som avstod från att delta i det här spektaklet. Inte ens de kunde ha räddat denna konsert.

För min egen del var det en väldigt trevlig upplevelse att få resa till Stockholm med några goda vänner – inte ens konsertupplevelsen kunde förstöra detta!

Sedan är det ju en mycket förunderlig tid vi lever i, när Hard Rock Hallelujah är Europas bästa schlager och man får se Nina Persson agera karaokesångerska framför en ytterst road trio ur det saligen insomnade Led Zeppelin. Detta vid en gala där man hyllar gruppen gott och väl trettio år för sent! Är det inte dags att tänka om när det gäller Polarpriset. Jag har svårt att tro att Stickan hade tänkt sig att dela ut dessa pengar till etablerade musiker som för länge sedan skaffat sig ekonomiskt oberoende. Vore det inte bättre att ge pengarna – kanske utportionerade i fler och mindre högar – till unga förmågor, som hade haft både nytta och glädje av dem. Jag menar: Paul McCartney, Stevie Wonder och Elton John … Vad är vitsen med att ge dessa miljonärer ännu mer pengar. Dessutom vid en tid då de för länge sedan passerat höjdpunkten på sin karriär och det kreativa för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum?

Det må var hur det vill med den saken … ni ska i alla fall ha ett stort tack för de här sex åren! Det har varit en rolig tid och det har varit enormt stimulerande att få respons för det vi skrivit i MM under dessa år – inte minst har det varit väldigt positivt att märka att ni läser just den här sidan. Många gånger har den också lyckats väcka väldigt upprörda känslor hos en och annan läsare – kanske så även denna sista gång. Det skulle inte förvåna mig det minsta.

Ha ett underbart liv!