PETER ALLEN GREENBAUM – VIKARIERANDE GITARRGUD

Peter Green har lämnat oss, och saknaden är stor. På sätt och viss är det dock en saknad och en sorg med inbyggd fördröjning. För mig som gitarrist betydde han i stort sett allt när jag började spela. Han hade tonen, det känsliga vibratot, den utsökta fraseringen, sången, låtskrivandet, och han var dessutom en ytterst habil munspelare. Sämre förebilder kunde man ha. 

Peter Green med basisten John McVie, och en oerhört välklingande Gibson Les Paul.

Jag hörde honom för första gången när Mayall’s Bluesbreakers precis släppt plattan A Hard Roaddär han efterträdde ”guden” Eric Slowhand Clapton. Green hade spelat i flera band före detta, bland annat i en konstellation av Shotgun Express där en ung Rod Stewart stod för sånginsatserna. I gruppen fanns även Mick Fleetwood på trummor. 

Clapton hade dragit till Grekland för ett semester-gig, och Mayall stod plötsligt utan gitarrist. Green lyckades tjata till sig platsen för några gig, men fick sedan vackert stiga åt sidan, när Slowhand behagade komma tillbaka. Några månader senare hoppade Clapton av Bluesbreakers för gott för att bilda Cream, och då fick Green platsen som ordinarie strängbändare. Med Mayall spelade Green och Bluesbreakers in albumet A Hard Road, några singlar, en EP-skiva med Paul Butterfield på munspel, ett album med Eddie Boyd, samt några andra lösryckta spår.

Bluesbreakers-LP:n ”A Hard Road” blev genombrottet för Peter Green.

Men ganska snart blev det dags även för Green att dra vidare. John Mayall hade bjudit på några studiotimmar där Green, John McVie och Mick Fleetwood från dåvarande Bluesbreakers tilläts spela in några egna låtar. Green blev så tänd på tanken att han försökte värva McVie och Fleetwood till ett eget band. Trummisen som mer eller mindre redan fått sparken från Mayall’s Bluesbreakers nappade genast på idén, men John McVie var tveksam till att släppa ett stadigt jobb för att ge sig ut på helt osäkra vatten. Basisten Bob Brunning fick istället hoppa in. Han spelade på deras första konserter, och han spelar också på ”Long Grey Mare” på första plattan. Men sen insåg förstås John McVie att den nya gruppen kunde bli riktigt stor, och hoppade på Fleetwood Mac-tåget.

Det första självbetitlade albumet med Fleetwood Mac.

Vid den tiden spelade undertecknad i ett bluesband, som spelade en hel del covermaterial från amerikanska svarta musikanter, men vi lyssnade förstås väldigt mycket även på de samtida engelska banden, och där hittade vi material som både vi och publiken älskade. Först många år senare gick det upp för mig att jag hade spelat i ett Peter Green Tribute-band. Vi hade massor av hans alster på repertoaren. Naturligtvis körde vi vår egen version av ”Albatross” – på trio. Det var inte så lätt att göra alla gitarrstämmorna på egen hand, men man var ju ung och envis…

Tidiga låtar som ”The Same Way” och ”Another Kinda Love” från A Hard Road blandades med låtar från det första Fleetwood Mac-albumet som ”Looking For Somebody”, ”I Loved Another Woman”, ”Merry Go Round”, ”Long Grey Mare”. Dock hade vi enbart en låt, ”Stop Messing Around”, från den, kanske något svagare, andraplattan, Mister Wonderful. Där märktes det, trots fina blås- och keyboardinsatser från andra musiker, att Green behövde en mer jämbördig musikant vid sin sida, någon som kunde bidra till låtskrivandet på ett mer positivt sätt än Spencer. Det var dags att släppa in den unge gitarristen Danny Kirwan. Med Kirwan fick Green den låtskrivarkompis han behövde, och tillsammans – framför allt live – var de ett oslagbart radarpar, som bytte idéer i de mest fantasifulla gitarrdueller man kan tänka sig. Och Green hade aldrig något problem med att dela rampljuset med den yngre, och extremt lovande Kirwan. Det låg liksom inte för honom. Redan på de två första plattorna med Fleetwood Mac visade Green vilken generös och storsint person han var. Den unge Jeremy Spencer tilläts verkligen breda ut sig med sina Elmore James-pastischer, speciellt på det anda albumet, där i stort sett varannan låt börjar med samma slide-riff. Och även gruppnamnet Fleetwood Mac var Greens idé – andra la till Peter Green’s framför namnet, för att han var ett så starkt affischnamn. Green sa vid en intervju att han tyckte att Fleetwood Mac var ett bra namn som John och Mick kunde använda sig av ifall/när han själv slutade i gruppen.

Greens gitarrspel var redan från början oerhört moget. Framför allt instrumentallåten ”The Supernatural” från A Hard Road visar på ett osedvanligt lyriskt och melodiöst spel. Där Claptons stil var tämligen rå och kraftfull, var Greens mer känslig och tillbakadragen – och vilken ton han hade! Mycket av den tonen satt förstås i fingrarna – han hade redan här ett utsökt, känsligt fingervibrato – men en del av hans speciella ton kom också från hans ’59 Les Paul, som enligt sägnen varit inne på gitarrverkstad och där råkat få en av sina mikar fasvända vad beträffar magnetens polaritet. Det gjorde att mittläget på mickomkopplaren lät väldigt speciellt: lite vekare än hos en vanlig Les Paul. 

Peter Greens Gibson Les Paul från 1959. Ett legendariskt instrument som Green sålde till Gary Moore för 100 Pund, och som nu ägs av gitarristen Kirk Hemmet i Metallica. Han lär ha betalat betydligt mer än 100 Pund för den.

Peter Greens ton och fingervibrato påminde mycket om det som man hör på plattor med B.B. King. King sa själv att den ende vite blues-gitarristen han var riktigt rädd för var Peter Green (”He has the sweetest tone I ever heard; he was the only one who gave me the cold sweats.”). Ett synnerligen gott betyg från en musiker som visste vad han talade om. Och Jimmy Page från Led Zeppelin lär ha sagt ”Peter var den bästa av oss alla – den bästa gitarristen, den bästa sångaren och den bästa låtskrivaren”. 

Vill ni få allt detta bekräftat ska ni lyssna på albumet Then Play On, det sista som Green spelade in innan han lämnade Fleetwood Mac, mitt under en turné, efter att bland annat ha fått i sig alltför mycket LSD.

Den plattan släpps i en ommastrad version i september i år – och där hittar vi underbara alster som ”Closing My Eyes”, ”Oh, Well”, ”Like Crying” och den oerhört sorgsna ”Before The Beginning”. På singelsidan har vi fantastiska låtar som ”Black Magic Woman”, Little Willy Johns ”Need Your Love so Bad”, instrumentallåten och listettan ”Albatross”, samt det kanske bästa av alla Greens alster ”Man Of The World”.

Efter LSD-partyt i Tyskland 1970 blev Green aldrig densamme. Han sålde sin Les Paul till Gary Moore för 100 pund, och vägrade ta emot fler ”smutsiga” royaltycheckar från sin manager. Redan samma år släppte Green dock sin första soloplatta, The End of The Game, som bestod av oändligt långa jam i studion. Redan där förstod vi också att vi hade förlorat honom. Han hade gett sig av på en resa utan returbiljett, och han skulle aldrig återvända till sitt forna jag.

Efter den plattan dröjde det åtta år innan något nytt dök upp. Tyvärr var det då enbart namnet man kände igen. Till sin assistans hade Green en handfull studiomusiker, och de gitarrsolon som hördes spelades inte av honom själv, utan av Snowy White. In the Skies, som plattan heter, följdes av ytterligare en handfull plattor, som saknar värde för Peter Green-fans, eftersom man inte hör något av Greens klassiska gitarrspel på dessa inspelningar. Inte heller låtarna håller någon högre kvalitet. De sista åren spelade Green åter i ett band, men efter år av elchocker var han inte längre i närheten av sin forna storhet som gitarrist. 

Vi får nöja oss med de inspelningar som finns kvar från 60-, och början av 70-talet. För mig (och många andra) var han den bäste av alla bluesgitarrister. Oavsett vilken genre han spelade, lyckades han alltid färga sitt spel med de blåaste av toner. 

Fleetwood Mac i den ultimata sättningen, som den såg ut vid tiden för inspelningen av albumet ”Then Play On”. Från vänster John McVie, den 18-årige Danny Kirwan, Peter Green, Jeremy Spencer, och Mick Fleetwood.

”I could tell you about my life, and keep you amused I’m sure. About all the times I cried, and how I don’t want to be sad anymore.”

Nu får du vila, Peter Allen Greenbaum. Vi saknar dig outsägligt mycket!