Ännu en gitarrhjälte har lämnat oss. Les Paul, Jimi Hendrix, Roy Buchanan, Michael Bloomfield, Peter Green – de var alla delaktiga i vår fostran som gitarrister. Men den allra största i min bok var utan tvekan Jeff Beck. Och nu har även han lämnat oss…
Det är med stor sorg jag läser att Jeff Beck inte längre finns bland oss. Han dog i förrgår kväll efter att ha smittats av epidemisk hjärnhinneinflammation. Beck har funnits med mig som en stor gitarrhjälte, ända sedan jag själv började spela gitarr i början av 1960-talet. Talande nog är han fortfarande den enda gitarrist som jag har en stor bild av på väggen i min projektstudio. Det är en 70×100-plansch av omslaget till marsnumret av Musikermagasinet från 2001. Jag har inga planer på att ta ner den planschen bara för att Beck själv ”tagit ner skylten”. Tvärtom!
ALL VÅR BÖRJAN…
Det har de senaste dagarna ordats så mycket om Jeff Becks formidabla virtuositet, hans underbara ton, och hans egensinniga frasering, så vi låter det vara så, tills vidare… Alla som hört eller sett honom spela har på ett eller annat sätt inspirerats av hans hela uppenbarelse.
Första gången jag såg (och hörde) Jeff Beck spela live var 1967, när jag var på skolresa till England. Vi var stationerade i London, och gjorde bland annat en studieresa till en av Mullards rörfabriker utanför London. Det kunde faktiskt ha varit den i Blackburn, Lancashire, där det enligt John Lennon hade uppstått ”four thousand holes”, som han sjunger i Beatleslåten ”A Day in the Life”. Märkligt nog har Jeff Beck spelat in en underbar instrumentalversion av just den låten. Allt hänger ihop…
Men nu har vi kommit en bit från ämnet… Jag och min bästa polare i klassen, gick varje kväll ut och kollade in olika band som spelade på klubbar i London. Det var verkligen ”Swinging London” på den tiden. Den ena kvällen såg vi gruppen the Nice med en vild Keith Emerson ridande på en Hammond-orgel, och nästa kväll var det en grupp som jag verkligen aldrig kunde tänka mig att missa. Spelningen ägde rum på klubben the Marquee på Wardour Street i Soho, och bandet som spelade var The Jeff Beck Group, med Rod Stewart på sång, Mickey Waller på trummor, och Ron Wood på bas. Och längst fram, Jeff Beck på gitarr, med en rejäl Marshall-stack, bestående av fyra 4×12-lådor bakom sig, och ovanpå det två stycken Marshall hundrawattsförstärkare. Jävlar i havet vad bra det var! Och högt så in i h-e! Naturligtvis njöt vi nåt alldeles hejdlöst. Den då unge (och tämligen blyge) Rod Stewart gömde sig mest bakom sånghögtalarna, men han hördes! Gruppen rev av de flesta av låtarna från plattan Truth, som ännu inte hade släppts, plus några till. Och det satt så in i bänken! Jag tror aldrig jag upplevt något så intensivt, rått, och medryckande i musikväg – vare sig före eller efter det tillfället. Här var verkligen Jeff Beck i sitt esse. Visst, han hade gjort fina grejer tidigare med Yardbirds, men det här var på riktigt!
EXTREMT KORT HISTORIK
Jeff Beck var född i Surrey 24 juni 1944. Sjöng tidigt i kyrkokör och spelade både violin och cello. Efter att ha sett några live-konserter med Buddy Holly och Gene Vincent bestämde han sig för att börja spela gitarr. Jeff slutade skolan och började ”försörja” sig som musiker vid 18 års ålder. År 1965 – blott 20 år gammal – fick han axla Eric Claptons mantel (ja, han ärvde faktiskt till och med Claptons scenkostym), som sologitarrist i R & B-bandet the Yardbirds. (Clapton slutade efter att gruppen ”tagit en alltmer kommersiell kurs”.) Med Beck som gitarrist hade Yardbirds en rad hits med bland annat ”Still I’m sad”, ”Evilhearted You”, och ”Shapes of Things”.
Efter Yardbirds blev det som sagt Jeff Beck Group, men redan efter att ha släppt två plattor, Truth och Beck-Ola, var det dags att gå vidare.
Nick Mason från gruppen Pink Floyd berättade långt senare att man gärna hade haft med Beck som ersättare till den avhoppade Syd Barrett, men ingen av floydarna vågade ens fråga Beck. Han var däremot tillfrågad om att ersätta den bortgångne Brian Jones i the Rolling Stones, men efter att ha jammat med dem avböjde Beck.
I ett rätt sent YouTube-klipp kan man se kompisarna Alice Cooper och Beck sitta och pokulera om just detta. Beck säger att han aldrig hade kunnat komma överens med Keith, och båda skrattar åt det faktum att Stones inte hade något färdigt slut på någon av sina låtar.
Ytterligare ett par plattor under namnet The Jeff Beck Group släpptes, dock med en helt annan sättning. Där hade man Cozy Powell på trummor, Bobby Tench på sång, Max Middleton på keyboards och Clive Chaman på bas.
Tillsammans med Tim Bogert och Carmine Appice från den amerikanske gruppen Vanilla Fudge bildade Beck 1973 en riktig Powertrio. Tanken var från början att även Rod Stewart skulle medverka i gruppen, men projektet lades på is efter att Beck skadats rätt allvarligt i en motorcykelolycka, och när Beck äntligen var på benen igen, hade Stewart andra projekt på gång, så BBA blev enbart en trio. Efter en studio- och en Live-LP upplöstes gruppen. Ytterligare ett studioalbum lär finnas inspelat, men kommer antagligen aldrig att släppas. Gruppens största hit var en version av Stevie Wonders ”Superstition”, vars dominerande riff var något som Jeff skapade när han jammade med Wonder under förarbetet till dennes album Talking Book. Tanken var från början att Beck skulle få släppa låten före Wonder, men BBA:s platta blev försenad och Wonders management tryckte på för att Wonder skulle släppa den först, eftersom de såg den enorma hit-potential låten besatt.
Jeff Beck var vegetarian ända sedan 1969, och han tackade nej till både alkohol och andra droger. Hans laster här i livet tycks enbart ha varit dragster-bilar, gitarrer och musik. Och möjligtvis kvinnor. Hans fru Sandra var i vart fall hustru nummer sex.
DET DÄR MED SÅNG…
På Wikipedia kan vi läsa följande: ”Trots att Beck inte var speciellt känd hos allmänheten (mycket beroende på att han valt att inte sjunga som till exempel Eric Clapton, men även på att han rör sig så fritt mellan olika genrer), så lär han vara en av världens mest respekterade gitarrister av just gitarrister.”
Den sista biten, att han var en världens mest respekterade gitarrister bland andra musiker är helt sann, men just den delen att han valt att inte sjunga, är väl inte riktigt sann…
Han sjöng i kyrkokör när han var ung, och han har faktiskt sjungit på flera plattor. Det första exemplet var låten ”The Nazz Are Blue”, på Yardbirdsplattan Roger The Engineer (deras absolut bästa), som kom 1966. Låten är en variant av Elmore James gamla slide-tema, typ: ”Dust My Blues”, (”odeli-odeli-odeli-odeli-raj-daj”, som vi musiker lite vanvördigt brukar sjunga), och Beck formligen slaktar den med sitt gitarrspel. Helt underbart! Men sången ska vi kanske inte orda mer om.
Vårt första riktiga bluesband döptes för övrigt till The Nazz efter den låten. Todd Rundgren döpte senare även sitt band till The Nazz, men vi orkade inte bråka med sådana storheter, och 1970 lade vi ner vårt band.
För att återgå till Roger the Engineer så hittar vi ytterligare en Beck-pärla på den, nämligen ”Rack My Mind”. Här är det bandets ordinarie sångare Keith Relf som sjunger, men Beck bryter av med två av de mest halsbrytande blues-solon som någonsin fastnat på en vinylskiva. Och det är typiska Beck-solon – det vill säga: näst intill omöjliga att planka. Helt underbart!
SOLOPLATTOR OCH STUDIOARBETE
Beck har släppt ett stort antal soloplattor, där de båda plattorna från mitten av 70-talet, Blow By Blow och Wired, som har George Martin som producent, sticker ut lite extra mycket. På dessa visar Beck en otroligt lyrisk känsla för hur man tar sig an en instrumentalballad. Här hittar vi spår som Beatles ”She’s a Woman” (där han använder sin talk-box på ett ypperligt sätt), Stevie Wonders ”Cause We’ve Ended as Lovers” (dedikerad till en av Becks husgudar, Roy Buchanan), samt sist men inte minst ”Goodbye Pork Pie Hat” av Charles Mingus.
Jeff Beck har också medverkat på andra artisters inspelningar, och även gästspelat i live-sammanhang. Han har spelat live med David Bowie, Stanley Clarke, Eric Clapton, och massor av andra storheter. Han har spelat in tillsammans med Kate Bush, Mick Jagger, Donovan, Tina Turner, Diana Ross, Seal, ZZ Top, Brian May, Paul Rodgers, Morrisey, Ozzy Osborne, och många fler.
Hans bästa arbete som studiomusiker är nog ändå det vi hittar på Roger Waters Amused to Death. Där visar han vem som är den verklige mästaren. Han spelar långa fraser genom att slå an en ton – eller en flageolett – och sedan enbart använda svajarmen. Det är ren magi! I mitt tycke är detta den bästa Pink Floyd-platta som någonsin gjorts, även om den formellt inte kan kallas så.
Jeff Beck har även gjort filmmusik tillsammans med både Hans Zimmer (Days of Thunder) och Jed Leiber (Frankie’s House). Han medverkar även i Mike Figgis film Red, White and Blues, som skildrar hur bluesen kom till Storbritannien på 60-talet. Där spelar han tillsammans med bland andra Lulu, Tom Jones och Van Morrison.
Något annat som ni absolut bör kika på är DVD:n Jeff Beck – Live at Ronnie Scott’s. Den finns faktiskt utlagd i sin helhet på YouTube. Det är utan tvekan ett av hans bästa live-framträdanden. Han har där sällskap av den unga och oerhört begåvade Tal Wilkenfeld på bas, Vinnie Colaiuta på trummor, samt Jason Rebello på keyboards.
Här river Beck och gänget av en rad topp-låtar – många av dem har vi redan nämnt – med vi hittar även andra alster som ”Nadia” (av Nitin Sawney) och den underbart lågmälda bluesen ”Brush with the Blues”. Han har här även gästartister som Joss Stone och (”the wonderful”) Imogen Heap som båda gör fantastiska vokalinsatser. Och så förstås gamle polaren Eric Clapton. ”A splendid time is guaranteed for all”, som en viss herr Lennon skulle ha uttryckt det. Man ser bland andra en viss Robert Plant i publiken på den lilla Londonklubben, och visst njuter han!
TEKNIK
Jeff Beck har alltid legat i framkanten när det gäller teknik – framför allt hans egen spelteknik – men även allt det elektroniska. När det gäller speltekniken släppte han det där med plektrum redan nån gång på 80-talet. Sedan dess spelade han mest med tummen, och tog ibland hjälp av de övriga fingrarna på högerhanden. Ofta använde han dock pekfingret för att göra ”swells” med volymkontrollen på Stratan, och lillfingret till sin fantastiska svajarmsmanövrer.
Och när det gäller val av gitarrer är han helt enastående. I Yardbirds såg man honom spela på en tidig Fender Esquire. Han har även setts med en Telecaster som Seymour Duncan försett med en humbucker i halsläget. I slutet av 60-talet var det ofta en oxblodsfärgad Gibson Les Paul Standard som gällde. Sen kom Charvel-/Jackson-eran och gitarrer med ett huvud som en ishockeyklubba blev högsta modet. Efter en sejour med Tina Turner 1984 såg man Beck med en skär Jackson-Strata som sångerskan ristat in ett stort TINA TURNER på framsidan av.
Under senare år har det dock varit Fender Stratocaster som gällt för nästan hela slanten, och 1991 fick Jeff en egen Fender signaturmodell, som uppdaterades tio år senare. Det finns sedan 2004 även Custom Shop-version av signaturmodellen, i Olympic White eller Surf Green.
Hans sound har dock alltid varit detsamma och väldigt typiskt för just honom – detta oberoende av vad han haft för gitarr eller förstärkare. Jag har till och med sett honom låta så där typiskt Jeff Beck även med en stor ”jazzburk” på magen. Det sitter helt enkelt i fingrarna! Eller som Clapton uttryckte det: “With Jeff, it’s all in his hands.”
Jeff Beck var dessutom en av väldigt få gitarrister som kunde göra övergången från att spela på Gibsongitarrer till de betydligt mer tungarbetade Fender-instrumenten, till synes helt smärtfritt. Vi ska kanske inte peka ut någon, men jag kan åtminstone påminna mig om en stor gitarrist som tappade mycket av sin teknik och fantastiska frasering, när han gjorde den övergången. Dock inte Beck! Alltid samma bländande teknik, där han blandade allehanda cirkuskonster med slide-spel, tapping, flageoletter och hans helt enastående hantering av svajarmen/vibratospaken, eller vad man nu vill kalla den (dock inte ”tremolo-bar” som Leo Fender själv, helt felaktigt, benämnde den).
Beck var inte först, men han var ändå tidigt ute när det gällde att använda båda olika fuzz-boxar (som till exempel Tone-Bender) och akustisk återkoppling eller feed-back, i sitt gitarrspel. Bland de olika pedaler vi sett och hört honom använda kan vi kanske nämna diverse wah-wah-pedaler, olika delay-effekter, en Strymon BlueSky reverbpedal, och olika distpedaler såsom Pro Co RAT och Klon Centaur. Den senare lär han ha låtit modifiera för att bland annat få fylligare återgivning av bassträngarna. På senare tid såg man honom även använda en av Klon Centaur-klonerna, en speciell JM-version av the Archer, och den lär ha använts flitigt på Becks sista platta. Som kuriosa nämner en av J Rockets grundare (företaget som tillverkar the Archer), Chris Van Tassel, att det var hans födelsedag samma dag som Jeff Beck avled. Tassel var en stor beundrare till Beck. Kanske hade han önskat sig en något trevligare födelsedag…
Beck var också tidigt ute med att använda en så kallad talk-box för att få sin gitarr att sjunga olika fraser.
Men tekniken har inte alltid varit med honom. I filmen Blow Up av Michelangelo Antonioni (1966) ses Yardbirds framföra en version av låten ”Train Kept A-Rollin”, här kallad ”Stroll On”. I filmen ser vi både Jimmy Page och Beck, men Jeff tycks ha något problem med sin Vox-förstärkare – den glappar och har sig. Det slutar med att Beck smashar gitarren (en billig halvakustisk sak, troligtvis en Harmony) till småsmulor. Vi hade förstås redan hösten 1964 hört att Pete Townshend utförde samma manöver med en Rickenbacker.
Beck lär även vid något tillfälle ha ondgjort sig över en talk-box som inte fungerade som den skulle och kastat både den och sin Strata av scenen. Resten av konserten spelade han enbart på en Les Paul-gitarr.
Under sin långa karriär har Jeff Beck belönats med inte mindre än 8 Grammy Awards. Han har placerats bland de främsta bland ”100 Greatest Guitarists of All Time” i tidningen Rolling Stones omröstning. Han blev två gånger invald i Rock & Roll Hall of Fame, både för sina insatser i Yardbirds och som soloartist.
PÅ SISTA TIDEN
ÅR 2016 släpptes albumet Loud Hailer, där låtarna skrevs av Beck, Carmen Vandenberg (gitarr), och Rosie Bones (sång). Bones och Vandenberg är medlemmar i en ung pop-duo från Camden, i London, BONES UK. De tar här också hjälp av basisten Giovanni Pallotti, tidigare producent på BONES UK:s alster, och nu även producent på den här plattan – tillsammans med Jeff. Dessutom hittar vi Davide Sollazzi på trummor. Plattan fick tämligen blandad kritik och sålde tyvärr bara halvbra. Kanske var materialet för modernt för att passa Becks normala lyssnarkår; kanske var låtmaterialet inte tillräckligt starkt? Vem vet? Texterna till låtarna fick alla fall en hel del kritik. Personligen tycker jag att det kanske är den mest varierade plattan från Beck på bra länge. Vid 72 års ålder levererade fortfarande Jeff Beck sina räkor med den äran. Som alltid!
ÅR 2022 släppte han plattan 18 tillsammans med den något oväntade partnern Johnny Depp. Depp sjunger och har skrivit två av låtarna. Bland övrigt material hittar vi låtar av Killing Joke, Marvin Gaye, The Miracles, The Velvet Underground, The Everly Brothers och Janis Ian. Där finns även underbara versioner av två Brian Wilson-låtar, ”Don’t Talk (Put Your Head On My Shoulder)” och ”Caroline No”. Dessutom en sagolik version av den gamla Everly Brothers-hiten ”Let It Be Me” med Depp på sång (jo, Johnny sjunger faktiskt riktigt bra).
18 blev också Jeff Becks sista platta.
Jeff Beck lämnade oss den 11 januari 2023, och han fattas oss något så outsägligt!
YTTERLIGARE NÅGRA VIDEOLÄNKAR:
Beck pratar om sina bilar…
Här kan vi se Beck framföra ”What Mama said” tillsammas med bland andra Jennifer Batten, hos David Letterman.
Här har vi ett senare klipp där Beck framför ”Hammerhead”, och ”Nessun Dorma”. Som bonus får ni Buddy Guy och Ron Wood med ”Five Long Years”.
Jeff Beck med Stanley Clarke…
J.B med Dion
Sixteen Tons med Billy Gibbons
B.B. King, Eric Clapton, Albert Collins, Buddy Guy, och Jeff Beck och
Little Wing från The Capitol Theatre, NY, 2022
Jeff Beck Group med Bob Tench på sång 1972
Från inspelningen av Beck-Ola med Stewart
”Rock My Plimsoul” Jeff Beck Group med Rod Stewart
The Yardbirds video till Shapes of Things 1966
The Yardbirds ”Train Kept A-Rolling” / ”Shapes of Things” live 1966
”Yardbirds ”Over Under Sideways Down” 1966
JB och Johnny Depp
Steven Van Zandt intervjuar Beck och Depp, part 1
Steven Van Zandt intervjuar Beck och Depp, part 2
Inside The Friendship Between Johnny Depp and Jeff Beck
JB & JD gör Lennons ”Isolation” (official video)