Day: 9 December 2010

M-Audio Firewire 410 (test i MM nr 1/2004)

av Gunnar E Olsson

Vad kännetecknar det perfekta audiointerfacet? Det ska vara litet och kompakt. Det ska ha minst två bra miksteg. Det ska ha digitalt in/ut, Det ska ha åtminstone åtta separata ut. Det ska helst vara firewirebaserat för att fungera både stationärt i en studio och som flyttbart interface tillsammans med en laptop-dator. Och prislappen ska kännas hanterbar. Finns då detta audiointerface? Nja, kanske…

M-Audio har i alla fall försökt uppfylla alla dess krav – och några till – med sitt senaste alster Firewire 410. Det visades redan på NAMM för nästan ett år sedan och har sedan dess varit mycket hett efterlängtat. Leveransdatum har hela tiden flyttats framåt och när det äntligen ligger på mitt skrivbord är det knappt jag tror det är sant…

LITET PAKET, STORT INNEHÅLL

Men det är sant och jag får det raskt ur kartongen – en kartong som för övrigt även innehåller en lös nätadapter, tre CD-skivor med drivrutiner och lite extra mjukvaror, en rejäl firewirekabel samt en liten trycksak som kallar sig ”Getting Started Guide”.

Firewirekabeln är av typen; 6 poler i varje ände. Man bör inte ersätta den med en 4-till-6-variant, även om man råkar ha en sådan liggande efter något DV-filmprojekt. Det behövs 6 poler i varje ände om man ska kunna mata Firewire 410 via firewireport från datorn – detta kan vara en klar fördel om man vill klara sig enbart med en batteridriven laptop och Firewire 410 ute på fältet – långt från alla strömuttag. En stor pluspoäng för den funktionen.

Firewire 410 har endast 2 plus 2 ingångar (2 analoga och 2 digitala) och 8 plus 2 utgångar (8 analoga och 2 digitala). Därav 410 i namnet. Jag skriver endast, för det finns säkert användare som vill ha fler ingångar för att till exempel kunna mika upp ett trumset eller liknande och spela in detta på ett gäng kanaler samtidigt. För mig däremot – och många andra ensamvargar som sitter och spelar in max en stereouppsättning i taget – känns detta som en idealisk kompromiss mellan ”vill ha” och ”behöver”.

Firewire 410 har alltså två analoga ingångar på framsidan i form av Neutriks kombinerade XLR- och telejack. Ingångarna har fantommatning som kopplas in med hjälp av en knapp på framsidan på båda XLR-kontakterna samtidigt. Kolla noga om ni har nån extra känslig signalkälla inkopplad innan ni matar den med 48 V. De flesta dynamiska mikar ska klara detta om kablarna är rätt kopplade, men det är bättre att ta det säkra före det osäkra, som min mor alltid sa innan hon kopplade in sina gamla bandmikrofoner.

Teleingångarna på framsidan är anpassade för elgitarr och liknande instrument. Behöver man 2 jack att mata in sina linesignaler i, så hittar man dessa på baksidan – om man är skarpögd, vill säga. Nån formgivare har fått ett spel och märkt kontakterna på baksidan med vit text mot en ljusgrå blank bakgrund. Tack och lov är texten dubblerad på bakkanten av maskinens ovansida och annan text på baksidan är svart eller vit mot röd bakgrund och det fungerar utmärkt.

På framsidan har vi i alla fall genomgående svart (mycket läsbar) text. Vi har både omkopplare för mic/line, en dämpsats (pad) på 20 dB och gröna och röda lysdioder som visar att signal finns respektive varnar för överstyrning.

Det finns även en uppsättning om två gånger fyra lysdioder som visar utnivåer. Under dessa finns en ratt av typen: ändlös. Den kan konfigureras att styra olika funktioner efter behöv, men mer om detta senare.

Firewire 410 har två hörlursutgångar med varsin volymratt. Pluspoäng! Men det är en aning dåligt flås i dessa jack – jag testade alla mina hörlurar – så vi tar tillbaks en halv poäng.

Bredvid dessa rattar – det börjar bli en aning trångt nu – hittar vi två lysdioder som visar när en S/PDIF-signal finns på in- eller utgång, en omkopplare för MIDI-thru (för att maskinen ska kunna användas med MIDI-prylar även utan MIDI-program i datorn) samt omkopplare för fantommatning. Det blir många rattar, knappar och funktioner på en liten front, men på det hela taget är det bra upplagt och fullt användbart.

Baksidan är nästan lika fullproppad. Där finns två line in och åtta line ut (alla på obalanserade telejack), digitalt in och ut (S/PDIF, både optiskt och på RCA-kontakt), två firewirekontakter, MIDI in och ut samt en liten kontakt för den lösa nätdelen.

KONFIGURERING & HANTERING

Medföljande drivrutiner (version 1.0) byts raskt ut mot en nyare version på tillverkarens hemsida. Drivisarna hinner uppdateras ytterligare två-tre gånger under testens gång – bra snurr på bugfixar och uppdateringar med andra ord.

Det tryckta alster som följer med är något magert. Det hanterar 6 olika språk varav 3 sidor är på engelska (inklusive 1 sida innehållsförteckning). Det räcker dock för att komma igång och ett pdf-dokument på 40 sidor går sedan igenom alla detaljer för installation och konfigurering i Windows XP och 2000, MacOS 9 och X. Jag har väl nämnt vad jag tycker om att läsa handböcker på en skärm? Nu fixar det sig ändå. Det mesta är tämligen enkelt och jag kör testen i MacOS X, så där gör jag det lite extra lätt för mig.

Firewire 410 har stöd för ASIO 2.0 och dess ”direct monitoring” i de operativsystem som stödjer detta. Det innebär att man kan köra ”ultra-low latency” i vissa program, förutsatt att både program och dator klarar detta förstås…

En nackdel med detta förfaringssätt är att man inte kan nyttja inspelningsprogrammets effekter för lyssning vid inspelning. Men lugn, M-Audio har tänkt på detta. Med i drivpaketet följer en ”Software Control Panel” som i princip är en liten mjukvarumixer som hanterar alla kanaler in och ut ur såväl inspelningsprogrammet som Firewire 410 (se Bild!). Här kan man dels se till så att man har direktlyssning på den inkommande signalen med hjälp av den adresserbara mjukvaruratten på apparatens framsida – man kan med den ratten välja att styra endera software return bus, output bus, input, phones eller aux send. Detta alltså med en ratt som man enkelt kommer åt på 410:s front. Mycket bra!

Dels finns även två auxtappningar på alla ingångslimporna (aux L och aux R) – tappningar som kan användas till allt möjligt smått och gott. De kan användas för att skicka ut en separat monitormix – det finns visserligen redan en separat monitor- och hörlursbuss, men ändå… Eller det givna alternativet: skicka en tappning via S/PDIF-utgången till en extern effektburk och sedan via S/PDIF-ingången tillbaks för att mixas in till lyssningen. Mycket smidigt – förutsatt att man har en extern effektburk med digitala in- och utgångar förstås.

Från denna kontrollpanel styrs även om man vill synka ljudet till extern klocka eller jobba med datorns interna klocka samt vilken digital ingång som ska användas (optisk eller RCA). Där finns även mute- respektive dim-funktioner för hårdvaran. Det vill säga; man kan tillfälligt stänga av monitor ut (påverkar inte hörlursutgångarna) eller sänka med 20 dB utan att behöva gå in i inspelningsprogrammet och ”rådda”. Man kan förstås också spara mixerinställningarna och ladda in dem igen vid behov. I en framtida uppgradering utlovas även stöd för att kunna köra flera Firewire 410 samtidigt.

MIDI-biten är väl inte så märkvärdig. Det får snarare ses som en bonus att där finns 1 in och 1 ut. Det räcker ju för att kunna styra mjukvarusyntar från ett externt keyboard eller för att koppla in till exempel en Mackie Control och göra mixandet lite mer trivsamt.

För övrigt är Firewire 410 extremt lättjobbad. Den ser ut – och fungerar – som vilket miksteg som helst, men har som sagt några ypperliga extra funktioner. De dubbla hörlursgångarna är en, mjukvaruratten en annan, mångfalden av in- och utgångar ytterligare en…

Med i paketet levererar M-Audio också en något nedbantad variant av Ableton Live (Live Delta) – ett mycket bra initiativ. Jag menar, hårdvaran är ju nästan gratis, ska man få gratis program också?

Dessutom finns något man kallar Maximum Audio Tools. Det ska vi inte prata så mycket om – det är mest en samling demo- och gratisprogram som ni lika gärna kan ladda ner själva från nätet.

Under testen provade vi alla musikprogram vi överhuvudtaget kunde komma över och alla fungerade utmärkt tillsammans med Firewire 410 – alla utom ett. Där handlade det om ett program med ett lite äldre versionsnummer, som vi tyvärr inte hann uppdatera under testens gång. Även MacOS X:s egna systemljud tycktes trivas med den nya bekantskapen.

HUR LÅTER DET?

Firewire 410 hanterar 24 bitars 96 kHz-ljud (till och med upp till 192 kHz om man nöjer sig med två kanaler) på ett utmärkt sätt. Det inspelade resultatet är tekniskt sett med utmärkt beröm godkänt. Det konstnärliga innehållet i musiken får ni faktiskt stå för själva!

M-Audio använder både bra omvandlare och miksteg. Liksom hos deras Ozone (test i MM nr 11-2003) håller framför allt mikförstärkarna en ovanligt hög klass. Frekvensgång, dynamik- och brusvärden är alla mycket bra. I mina öron låter de bättre än många av de steg man hittar hos även tämligen avancerade (och betydligt dyrare) digitalportor idag.

Vi testade Firewire 410 med en Apple Powerbook 12″ (867 MHz G4 och 640 MB RAM). Vi använde en ADK A-51ST (välljudande kinesisk stormembransmik), en AudioTechnica AT-4033a (japansk dito) – båda kräver famtommatning – samt en Shure SM58 (kräver ingen presentation) och en ADK A-48 (kinesisk rörmik med eget nätaggregat). Vi har tidigare kört dessa mikar på miksteg som kostat betydligt mer än det pris hela Firewire 410 betingar och vi vet hur bra de kan låta i dessa situationer. Slutresultatet gör oss därför mycket positivt överraskade. Det finns en öppenhet i ljudet som vi inte riktigt väntat oss i den här prisklassen.

Vi testade också att köra hela paketet på Powerbookens inbyggda batteri via firewirebussen – alltså både Firewire 410 och fantommatningen – och där kunde vi spela in i nästan prick 1 1/2 timme innan laptopen dog av batteribrist.

SAMMANFATTNING

Nu börjar det ta riktigt bra fart på firewireinterfacesidan. De apparater som funnits tidigare har tyvärr alla varit lite dyra – under 10 000 kronor har väl inte funnits så mycket egentligen? Att M-audio nu lyckats med konststycket att få ihop ett firewirebaserat audiointerface med MIDI, 2 plus 2 ingångar samt 8 analoga och 2 digitala utgångar för en summa rejält under 5 000 kronor är väl nästan snudd på mirakel (eller också tar de andra tillverkarna ut överpriser). Att sedan hela paketet både låter alldeles utmärkt och är rejält lättarbetat gör ju att vågen lätt tippar i över i M-Audios favör. Vi delar även ut ett fett pluspoäng för att Firewire 410 kan strömförsörjas via firewirebussen!

Kan man inte få det att låta bra med det här audiointerfacet ska man inte hålla på med ljudinspelningar – träslöjd kanske?

Mackie Onyx Satellite (test i MM nr 6/2007)

av Gunnar E Olsson

Nu börjar det formligen vimla av firewirebaserade ljudinterface på marknaden. När nu Mackie ska försöka slå sig in på denna tuffa marknad blir det med ett helt nytt koncept: Mackie Onyx Satellite.

Vi säger välkommen till det första tvådelade firewirebaserade ljudinterfacet. Det är inte första gången Mackie visar sin innovationsförmåga. Deras Control Universal är ju ett ytterst användbart inspelningsverktyg och de som suttit och jobbat med Mackie Big Knob har haft svårt att tänka sig ett liv utan denna.

ETT NYTT KONCEPT

Det var väl bara frågan om vem som skulle bli först med detta. På den laptopbaserade datormarknaden har det länge existerat ett fenomen som kallas dockningsstation. Det innebär att man har en mindre maskin som lätt går att plocka med sig och sedan en större anordning som innehåller alla kontakter och uppkopplingar som behövs för stationärt bruk.

Så enkelt är det. Mackie Onyx Satellite består av två delar. En Base Station där själva dockningsmöjligheterna finns och en mindre del; Satellite Pod som kopplas till basstationen genom att man trycker ner den i ett passande fack på basstationens översida. Båda delarna kan strömmatas via firewirebussen – om datorn är försedd med den större 6-pinnars firewirekontakten – eller med hjälp av den medföljande separata nätdelen – om datorn är en enklare PC-laptop med den mindre firewirekontakten, som också är vanlig på DV-kameror.

Tanken med Onyx Satellite är att den större basstationen ska anslutas mer eller mindre permanent i ens studio. För snabba utryckningar och inspelningar på fältet ska det räcka med att ta med sig den mindre Pod-enheten.

SATELLITE POD

Den mindre enheten är bastant som en tegelsten, men med mer avrundade former. Den är konstruerad av aluminium och stål. Det enda hos den som kanske skulle kunna ta skada är de fyra rattarna på framsidan. Den har två Neutrik Combo-ingångar (XLR och tele) på baksidan, tillsammans med två telekontakter (balanserade/TRS) för de båda utgångarna för kontrollrumslyssning (till exempel aktiva närfältsmonitorer). På baksidan finns också en firewirekontakt, kontakt för anslutning av den externa nätadaptern samt den multikontakt som utgör förbindelse när enheten dockas med basstationen. Där finns också ett hål för att koppla ett Kensington stöldskydd.

På framsidan har vi – utöver de fyra rattarna som reglerar nivån på in- och utgångarna – två hörlursuttag där det ena har en egen nivåratt och den andra delar den med kontrollrumsutgångarna på baksidan. Dessutom finns två omkopplare för att anpassa de båda ingångarna till instrumentnivå, en global omkopplare för 48 volts fantommatning samt ett gäng lysdioder som indikerar allt från signalnivå till att fantommatning eller nätspänning är påslagen.

Inne i burken finns två av Mackies senaste Onyx-miksteg med tillräcklig gain (60 dB) för att orka driva till exempel de bandmikrofoner som har kommit på modet igen. På omvandlarsidan hittar vi 24 bitars AKM-omvandlare som klarar upp till 96 kHz samplingsfrekvens.

Kort sagt: Poden har det mesta som behövs för att göra en riktigt bra tvåkanalsinspelning på fältet.

BASSTATIONEN

Den större enheten – som behöver ha Poden inkopplad för att fungera – är också den en rätt bastant pjäs. Utöver de anslutningsmöjligheter som återfinns på Poden hittar vi här separata XLR respektive telekontakter – både balanserade och obalanserade – för att kunna ha både en mikrofon, två par ljudkällor på linjenivå och ett instrument anslutna samtidigt … på varje kanal. Allt kan förstås inte användas samtidigt. Vilken av de många ljudkällorna som ska få företräde väljs med hjälp av tryckknappar på basstationens framsida. Utöver dessa åtta knappar finns en talkback-funktion. Med hjälp av den kan man antingen prata med en artist i sångbåset via den inbyggda miken. Då väljer man ”to phones”-knappen. Eller också använder man den som ”slate”-funktion. Då trycker man på ”to DAW”-knappen. Denna funktion var kanske mer användbar på den tiden man behövde märka upp olika tagningar på tejp, för att inte man skulle blanda ihop dem. I dagens datorstyrda studio kanske man lika gärna kan skriva in den information man vill spara i datorn. Den här funktionen brukar annars bara finnas på större mixerbord. Det är faktiskt första gången jag sett den på utrustning som så uppenbart riktar sig till en hemstudio- eller projektstudiomarknad.

Dessutom finns ytterligare en ratt för kontrollrumsnivå. Som vi kommer att märka när vi kikar på basstationens baksida, finns här två uppsättningar med utgångar märkta Control Room (A och B). Till denna funktion hör också att vi kan välja både vad vi vill skicka iväg (insignalen eller det ljud som kommer från datorn) och vart vi vill skicka det (till kontrollrum A eller B, till utgång 1 och 2 eller till utgångarna 1-6). Vi ska också passa på att ge Mackie en eloge för att man placerat basstationens strömbrytare på frontpanelen.

Baksidan har samma uttag för nätadapter, Kensington stöldskyddslås och firewire som lillebroder Pod, men sedan hittar vi faktiskt en massa annat. Input 1 och 2 har till att börja med en varsin rejäl XLR-kontakt (ingen combo-variant), men dessutom finns alltså både dubbla uppsättningar TRS-teleförsedda linjekontakter, en instrumentingång på varje kanal och insertjack för att man ska kunna koppla in, till exempel, externa kompressorer eller liknande. Inte illa för att höra till ett firewireljudkort för hemstudioändamål.

Dessutom finns här alltså utgångar för två uppsättningar kontrollrumsmonitorer och/eller sex andra separata utgångar. Vi har alltså en ganska komplett uppsättning med anslutningsmöjligheter.

MJUKVARA

När det gäller drivrutiner finns de som behövs på den medföljande CD:n. De måste installeras om man har en PC men om man har en Mac behövs inga speciella drivisar. Man väljer bara Mackie Onyx Satellite i Audio MIDI-setupen.

Utöver detta finns ett sequencerprogram från Mackie/LOUD Technologies som heter Tracktion. Den version som följer med paketet är 2.1. Framtida uppdateringar kommer att finnas att ladda ner från Mackies hemsida, där man faktiskt redan flaggar för Tracktion 3 …

Till dem som kanske har haft det något tveksamma nöjet att kika på Tracktion version 1, kan jag bara säga att tvåan har tagit sig rejält. Det är självklart inte lätt att konkurrera med de etablerade programmen från Steinberg, Apple, Digidesign och Motu – de har ju ganska många års försprång – men Tracktion 2 innehåller en bra uppsättning effektpluggar och funktioner och när man väl vant sig vid det något främmande gränssnittet kan Tracktion bli ett riktigt användbart inspelningsverktyg. Och … det följer ju med gratis.

De flesta har kanske redan ett inspelningsprogram som man vant sig vid och då finns kanske ingen större anledning till att börja lära sig ett helt nytt program. Mackie Onyx Satellite fungerar nämligen med de flesta på marknaden förekommande inspelningsprogrammen – undantaget förstås Pro Tools, som kräver speciell hårdvara för att fungera.

I ARBETE

Det första jag gjorde, efter att ha kopplat upp en massa in- och utgångar till basstationen, var att ta mikstegen på en teståkning. En vanlig kondensatormikrofon av god kinesisk medelklass gav ifrån sig idel välljud. Nästa steg blev att ta fram en lite mer krävande bandmikrofon. Även här räckte förstärkningen i de båda mikstegen till, utan att man behövde krana på med det allra sista på gainratten. Här är det väl på plats att skicka ut en varning. Det finns bara en knapp för att koppla in fantommatningen, som då matar båda ingångskanalerna. Många bandmikrofoner kan ta skada om man matar dem med 48 volt, så tänk på detta om ni behöver köra en bandmikrofon tillsammans med en kondensatormik som kräver fantommatning! I Onyx Satellite fungerar detta inte, så där får man kika på andra lösningar, eller spela in med bandmikrofonen för sig.

Den stora basstationen har en knapp för val av programkälla; man kan välja om man vill lyssna på ljudkällan direkt eller på ljudet från datorn. Det finns däremot ingen variant där man kan mixa de båda källorna. Man får alltså finna sig i att lyssna med den fördröjning som ens datorsystem levererar när man ska göra pålägg. Med en rask maskin är det inget problem, men alla har ju inte råd med den senaste stjärnan på datorhimlen, så här hade det varit käckt med någon form av nolatency-lyssning av den typ som många av konkurrenterna försett sina ljudkort med.

Sedan blir det dags att ta Poden på en åktur. Den har perfekt format för ryggsäcken och precis det som behövs för att kunna göra inspelningar ute på fältet. Man kan mata den med spänning via firewirebussen, den har två bra miksteg, fantommatning och två hörlursuttag med ordentligt flås. Perfekt!

En detalj som kan nämnas i sammanhanget är att det bara finns en firewirekontakt. Behöver man ansluta till exempel en extern hårddisk samtidigt som Onyx Satellite, får det endera bli en USB-baserad sådan, eller så får man plocka med en liten firewire-hub i bagaget, något som en del hävdar kan medföra konflikter, bandbreddsproblem etc.

På minussidan får vi kanske nämna att MIDI-kontakterna lyser med sin frånvaro, liksom alla former av digitala in- och utgångar. Inte heller Word Clock-synk är något vi behöver bekymra oss om. Saligt frånvarande.

LJUDKVALITET

Allt som finns i anslutningsväg fungerar alldeles utmärkt och – kanske viktigast av allt – det låter rysligt bra!

Onyx-mikstegen känner vi igen från Onyx-mixrarna. De är välkonstruerade, låter alldeles förträffligt, på ett neutralt och ofärgat sätt. De har tillräckligt med gain och bra head-room. Till detta adderar vi dessutom alldeles utsökta omvandlare från AKM. Jag spelade in allt som gjordes med Onyx Satellite på 24 bitar 96 kHz och jag är mycket nöjd med slutresultatet. Mikstegen går att dra upp ordentligt utan att det blir Niagaravarning och detsamma gäller lurarna. Där måste jag påpeka att jag inte minns när jag sist hörde så kraftfulla och välljudande hörlursförstärkare. Detta brukar ju ofta vara ett sorgebarn på ljudinterface. Här får man nog till och med varna för att det kan bli väldigt högt.

SAMMANFATTNING

Mycket bra omvandlare, välljudande miksteg och en massa anslutningsmöjligheter. Allt paketerat i ett helt nytt koncept.

Mycket vill ha mer, och det är väl ett par saker ytterligare som skulle kunna ha gjort detta till en total hemstudiosuccé. En MIDI-kontakt eller två hade inte suttit i vägen och det hade varit vansinnigt trevligt om basstationen hade möjliggjort fyra kanalers samtidig inspelning.

Som det ser ut får man ändå väldigt mycket för pengarna. Och apropå pengar så såg jag precis idag en butik som sålde Onyx Satellite för 3 495:–, även om riktpriset på 4 995:– också är ytterst konkurrenskraftigt. För 2 och ett halvt tusen vore det till och med snudd på stöld om man så bara fick Satellite Poden. Med basstationen inräknad i priset är det en ren dröm. En ytterst välljudande dröm!

Uppdatering: Här finns en film som visar Mackie Onyx Satellite … in Action.

Digidesign Pro Tools M-Powered 7 (test i MM nr 3/2006)

av Gunnar E Olsson

Hur skulle det vara om det fungerade att köra det kanske tyngsta av de professionella sequencerprogrammen på något av de enklare ljudkorten på marknaden. Vi tänker i termer som Pro Tools tillsammans med något av M-Audios ljudkort… Inte förrän nu är detta ett möjligt scenario. Hur funkar det då? Vi testar med ett M-Audio FireWire 410-interface.

Det var väl inte helt oväntat. Efter att Digidesigns moderföretag, Avid Technology – kända framför allt för sina videoredigeringsprodukter – köpt M-Audio var det en och annan som gissade att Digidesign äntligen skulle öppna sin mjukvara mot andra hårdvaror än sina egentillverkade. Till en början fanns bara stöd för några av de många M-Audio-byggda ljudkorten – länge var till exempel alla USB-baserade interface undantagna. Den mer skeptiske musikern misstänkte att Digidesign inte ville konkurrera med sin egen produkt Mbox. I takt med uppdateringarna har dock allt fler av M-Audios produkter fått tillåtelse att nyttja Pro Tools som inspelningsprogram. I skrivande stund är vi uppe i hela 17 olika ljudkort som fungerar tillsammans med Pro Tools M-Powered, som den nya mjukvaruminstingen från Digidesign heter, och då inkluderas en hel hoper av de populära USB-interfacen (se separat lista!). Man får tacka!

Själva valde vi att prova Pro Tools M-Powered tillsammans med ett Firewire 410 (ett firewirebaserat MIDI-/audio-interface som testades i MM nummer 1 2004), dels på en Powerbook och dels på en av de nyare G5-Macarna. (Man har kommit på ett fiffigt namn förresten – M-powered kan ju uppfattas bokstavligt som att det får kraften via ett M-Audio-interface, men empowered betyder också ungefär bemyndigad eller iståndsatt.)

INSTALLATION

Programboxen innehåller två CDROM-skivor med installationer för Mac respektive PC, två små häften för att få användaren på fötter och en iLok-dongle som är förauktoriserad för programmet. Det finns alltså två hårdvarulås, eftersom programmet inte fungerar om det inte också ser ett anslutet audiointerface från M-Audio. Här kör man alltså med både hängslen och livrem. Trots det halkade byxorna lite på sned… i alla fall för mig. Men jag har ju å andra sidan en osedvanlig förmåga att råka ut för helt oförutsägbara problem. Den iLok-dongle som levererades med testprogrammet fungerade helt enkelt inte som den skulle.

Man kan koppla upp sig mot www.ilok.com och registrera sina iLok-baserade auktoriseringar. Det går även att se vilka auktoriseringar som ligger på olika nycklar, om man har flera sådana. Man kan också försäkra sig mot inspelningsstillestånd – mot en liten avgift – om man skulle förlora en iLok-nyckel eller auktorisering. Man kan där även flytta dessa auktoriseringar mellan olika hårdvarunycklar, om man skulle behöva det… Det visade sig att jag behövde detta. En uppkoppling mot iLok.com gav för handen att min nyckel och dess auktorisering var okay, men Pro Tools M-Powered tyckte inte detsamma. Efter kontakt med M-Audios support (i USA) och test av diverse råd från deras sida, tog jag saken i egna händer och flyttade, med hjälp av iLok.com, auktoriseringen från den felande nyckeln till en annan, som jag råkade ha liggande. Beväpnad med den nya nyckeln kunde jag skrida till verket och äntligen starta programmet. Vi får verkligen hoppas att en vanlig användare hade fått minst lika snabb hjälp som jag fick – och kanske till och med fått den felande dongeln utbytt…

Hursomhelst, de båda Getting Started-handböckerna finns också som pdf-dokument liksom den stora handboken för Pro Tools. Nu anser jag att man bör kunna få handboken i pappersform när man betalar flera tusenlappar för ett ljudprogram. Jag har framfört den kritiken tidigare – i bland annat testen av Digi 002. Jag tycker faktiskt att det är lite småsnålt av Digidesign att inte skicka med en tryckt handbok. Om man kikar på konkurrenterna på Macsidan levereras både Logic, Cubase och Digital Performer med de kompletta handböckerna så att man kan ha dem uppslagna samtidigt som man lär sig handhavandet av programmet – ofta gäller detta till och med uppgraderingar. Men inte Digidesign. Varför?

En annan liten egenhet som man också är ensam om och som jag trodde Digidesign hade fixat vid det här laget är att man inte kan installera mjukvaran på en hårddisk som innehåller någon av de nordeuropeiska bokstäverna: å, ä eller ö. Inte heller kan programmet hantera ljudfiler eller annat som innehåller någon av dessa bokstäver. Vad säger 80 miljoner tyskar om detta? Halla, eller…?

MJUKVARAN ÄR VÄLBEKANT

När Pro Tools M-Powered först släpptes var det i version 6.8. Under testens gång släpptes den efterlängtade version 7.0 av samtliga Pro Tools-varianter. För M-Powered-användare innebar detta en gratis uppdatering – det ska Digidesign ha en stor pluspoäng för. För de som redan hunnit köpa PT M-powered i version 6 finns version 7 att ladda ned från M-Audios hemsida: www.m-audio.com.

Vi har tittat på Pro Tools-mjukvaran åtskilliga gånger under årens lopp. Så sent som förra månaden kunde man läsa en rejäl genomgång av nyheterna i version 7 i vår test av Mbox 2.

Väldigt kort kan vi dock berätta att mycket av det nya krutet har spillts där det bäst behövts, det vill säga på MIDI-sidan. Mycket har förbättrats där, det märks att man lyssnat både på användare och kikat på konkurrenterna. En av dessa funktioner som andra visat vägen med, är det Pro Tools nu presenterar som Instrument Track och dessa hanteras på ett mycket smidigt vis. Man skapar nu ett instrumentspår och bestämmer vilken typ av mjukvaruinstrument som ska hanteras genom att man plockar upp det i en insert. Just så smidigt ska det ju vara… Något man däremot totalt glömt – när man ändå kikade på konkurrenternas lösningar – är en så kallad frysfunktion. Detta är ju gammal skåpmat för de flesta mjukvarutillverkare på musiksidan, men Digidesign har av någon oförklarlig anledning valt bort den. Som de flesta säkert känner till fungerar ”freeze”-funktionen så att den temporärt spar ner till exempel ett spår komplett med mjukvaruinstrument och andra pluggar till hårddisken och kan på så sätt spara på CPU-kraften till något där den bättre behövs för stunden. I de flesta program finns en enkel (snöflinge-) knapp att trycka på för varje enskilt spår som man vill frysa temporärt. I Pro Tools går det att åstadkomma motsvarande genom att ”bounca” ner varje enskilt spår ett i taget. Det fungerar, men det är långt ifrån de smidiga lösningar konkurrenterna haft en längre tid nu.

Som vår skribent, Nils Erikson, påpekade i testen av Mbox 2 och PT LE 7 i förra numret av MM, har man ”optimerat” sitt eget RTAS-format för plugin-effekter och -instrument. Det har resulterat i att vissa ”icke optimerade” pluggar blivit mer CPU-krävande. Själv upplevde jag tyvärr dessa problem även med pluggar som skulle vara optimerade…

Nu är det ju inte nödvändigtvis så att man gör bättre musik med fler pluggar, men vid en jämförelse med konkurrenterna på Macsidan kunde dessa lätt spela upp exakt samma projekt som PT hade stora problem med. Vi får hoppas att uppdateringar av både RTAS-pluggarna och Pro Tools råder bot på detta problem inom det snaraste.

Jag saknar också ytterligare en funktion i Pro Tools. Man klarar av att hantera både Acid- och REX-filer men inte Apple Loops. Synd tycker en kille som samlat på sig en bra hög med sådana!

Det har däremot tillkommit ett par nya förbättrade egna pluggar: Dynamics III och DigiRack EQ III. Man har också organiserat om en del i menyerna – något som den mer vane Pro Tools-användaren, i alla fall till att börja med, kan uppleva som en smula frustrerande. På sikt bäddar det dock för ett snabbare och effektivare arbetsflöde.

SKILLNADER MOT PRO TOOLS LE

Men låt oss kika lite extra på de olikheter som finns i de båda budgetversionerna. Propellerhead Software Reason Adapted, IK Multimedia SampleTank SE, AmpliTube LE, and T-RackS EQ plug-in saknas. Ableton Live Digidesign Edition följer däremot med båda varianterna.

LE har stöd för Control 24, DV Toolkit och Digitranslator. Där är nog de båda sista den svåraste bristen. Avsaknaden av stöd för Digitranslator i PT M-powered innebär att det inte finns möjlighet att importera eller exportera projekt i OMF-format, om man inte kan hitta extern mjukvara som fixar detta. Nu finns det de som hävdar att OMF-export/import inte fungerar särskilt bra i något program och att det säkraste är att importera eller exportera inspelningar som obrutna ljudfiler en i taget och då faller ovanstående kritik platt till marken. Och jag är kanske böjd att instämma.

Avsaknaden av stöd för DV Toolkit gör PT M-Powered mindre lämpligt för den som jobbar med musik- eller ljudbearbetning för rörliga bilder – något man bör tänka på om man vill arbeta i den branschen. Då är det LE- eller allra helst HD-versionen av Pro Tools som gäller.

En sak som jag också reagerar en smula på är prissättningen. Pro Tools LE kostar 4 995:– och då får man det ytterst habila USB-baserade audiointerfacet Mbox 2 på köpet – eller om man väljer att se det tvärtom. Pro Tools M-powered kostar 3 695:– utan ljudkort och då är LE ett något kraftfullare programpaket. Har du redan köpt – eller tänker köpa – ett motsvarande (eller bättre) ljudkort ur M-Audios program blir det paketet betydligt dyrare (med en nedbantad mjukvara). Ett pris strax under tretusen (till exempel 2 995:–) för PT M-powered skulle kännas mer rimligt… i alla fall i mina öron. Men det kanske är där ”priset-på-gatan” kommer att hamna inom kort.

I ANVÄNDNING

Om vi bortser från de initiala problem jag hade med programmet – inte helt lätt, det måste medges – så är ju Pro Tools ett ytterst lättarbetat program. Gränssnittet påminner mycket om den analoga miljö många av oss jobbat med och många funktioner är mer eller mindre självklara. Att man gör det mesta av musik- eller ljudskapandet i ett av två befintliga fönster är också det en av Pro Tools starkaste säljargument. Med de förbättringar som byggts in i version 7 har programmet blivit ännu lättare att arbeta med som ett musikverktyg. När det gäller ren ljudhantering – inspelning, redigering och mixning – är Pro Tools ett av de absolut ledande programmen vad beträffar just användarvänlighet och intuitivitet. Även MIDI-sidan har nu fått sig ett rejält ansiktslyft och speciellt funktionen med de nya instrumentspåren var något som undertecknad verkligen uppskattade.

Programmet låter också i mitt tycke mycket bra. Jag vet att det pågår diskussioner bland guldörade musikskapare huruvida det överhuvudtaget går att höra skillnad på hur olika mjukvaror hanterar ljud, men av de som hävdar att det verkligen går att höra skillnad finns det många som hävdar att Pro Tools hör till de allra bästa. Använd era egna öron och kolla vad ni tycker, det är det enda råd jag kan ge.

Att sedan tillverkarna behöver skydda sin mjukvara är tyvärr både oundvikligt och förståeligt. Att man däremot väljer att använda både ljudkortet och en dongle som hårdvarunyckel är däremot en smula olyckligt. Det gör att användare med få USB-portar kan hamna i trångmål. Har man ett USB-baserat ljudkort och ett MIDI-keyboard med samma typ av port och försöker köra detta på en laptop med bara två USB-portar måste en apparat prioriteras bort till förmån för donglen – om man inte skaffar en USB-hub förstås, men då faller lite av det bekväma med att ha en liten laptop-dator bort.

SAMMANFATTNING

En mycket bra mjukvara har nu äntligen släpps loss ur sina bojor. Så skulle man kanske kunna se det… Antalet ljudkort som kan användas för den som vill köra Pro Tools har i alla fall ökat betydligt i och med att hela 17 olika audio-interface från M-Audio nu kan användas för att köra en något nedbantad version av PT LE: Pro Tools M-Powered. Äger man redan ett av dessa ljudkort kan man för en relativt billig penning få tillträde till de stora pojkarnas lekplats – den där Pro Tools används till många riktigt stora musikproduktioner. Detta är ju ett stort steg i rätt riktning. Vågar vi sedan hoppas att Digidesign så småningom släpper sitt mästerliga musikprogram även till flera konkurrerande ljudkorttillverkare? Visst vore det en dröm att kunna använda Pro Tools med det audio-interface man redan har skaffat – från vilken tillverkare som helst?

Korg SR1 Sound On Sound (test i MM nr 6/2010)

av Gunnar E Olsson

Korg SR1 är inte mycket större än en cigarettask men klarar ändå allt som den gamla kassettportan kunde – och mycket mer. Här finns både trummaskin, gitarrförstärkar­emuleringar och en mängd effekter, inbyggd högtalare och stereomick, så gott som obegränsade påläggsmöjligheter och lika många ångrasteg. Och alltsammans ryms i jackfickan.

Redan första gången jag läste om Korgs nya inspelningsmaskin fick jag den där välbekanta vill ha-, behöver-, måste ha-känslan. Jaså, känner ni inte igen den? Är ni säkra på att ni läser rätt tidning?

Hur som helst, jag är ju uppvuxen med den gamla klassiska portastudion, Tascam 244, och i den gjorde jag alla mina låtar på den tiden det begav sig. Alltsedan jag blev tvungen att pensionera den har jag letat efter en värdig efterträdare, något som känts lika omedelbart och intuitivt att jobba med. Det har funnits några som kommit nära målet, men ingen har riktigt kunnat ersätta gamla 244:an.

Det jag behöver idag är egentligen bara en skissmaskin, men den ska samtidigt kunna spela in med tillräckligt bra kvalitet för att jag sedan ska kunna överföra skissen till min laptop och vidareutveckla låten där. Det är just i stundens hetta – när inspirationen mot all förmodan börjar flöda – som jag behöver mitt skissverktyg. Det ska vara snabbt och lätt att spela in; ingen teknik ska ställa sig emellan mig och låten. Då blir den aldrig klar. Tro mig, jag vet. Jag har tillräckligt många ofärdiga låtar för att fylla vilken hårddisk som helst.

Om ni känner igen er i detta så finns det all anledning att läsa vidare. Korg SR1 Sound On Sound är nämligen på papperet precis en sådan apparat, och nu ska vi ta reda på om den är det också i praktiken.

EGENSKAPER

Självklart är Korg SR1 batteridriven – två 1,5 volts penlight-batterier är vad som krävs – men den går även att driva med en batterieliminator, som finns som extra tillbehör.

SR1 kommunicerar med omvärlden via ett rätt stort teckenfönster, en bakgrundsbelyst LCD. Den har fyra små svarta knappar på var sida om de centralt placerade kromfärgade knapparna för inspelnings- och transportfunktioner, en batterilucka på undersidan, kontakter för alla in- och utgångar på ena långsidan och kontakt för nätadaptern samt plats att stoppa in det lilla Micro SD-kortet på den andra. På kontaktsidan finns en stor telehona för gitarr- eller basinspelning, en liten stereotele för hörlurar, en likadan för linjesignal samt ytterligare en för micksignaler. Den sistnämnda kan hantera även mickar som kräver lite matning från inspelningsmaskinen, som till exempel enklare stereomickar av den typ som används till Minidisc- och DAT-maskiner. Det är väl i princip allt vad en yttre besiktning avslöjar.

På insidan av maskinen finns desto mer intressanta saker – både i hård- och mjukvaruväg. Den hårda sidan innehåller dels en stereomikrofon, dels en högtalare – för den som tillfälligt saknar hörlurar. Dessutom finns lysdioder som varnar när det börjar bli lite väl stark signal på ingångssidan.

Den mjuka delen av innanmätet innehåller massor av intressanta funktioner. Där finns en stämapparat, diverse emuleringar av olika gitarrförstärkare, mickpreampar etcetera och en mängd mycket användbara effekter: såväl EQ, kompressor, noisegate, reverb och delay som annat matnyttigt. Alla dessa effekter är ordnade i paket som anpassats för olika användningsområden. Här finns 36 färdiga effektpaket för gitarr och bas, 25 effektpaket lämpliga för akustiska mikrofoninspelningar, ett gäng masteringeffekter och så vidare. Allt som allt finns 100 olika effektpaket. Dessutom finns 50 trummönster, med allt från elektroniska kantslag/inräkningar till ytterst kompetenta färdiga trumkomp.

HANDHAVANDE

Mitt första intryck av Korg SR1 var tack och lov inte särskilt bestående. Jag fick den nämligen inte att stänga av sig, och den betedde sig allmänt knepigt. Ett snabbt samtal till distributören och en omformatering av SD-kortet senare var ordningen återställd. Och inte bara det: början på en mycket angenäm bekantskap tog sin början. Kärlek vid andra ögonkastet, skulle man kunna säga.

Det mesta hos denne lille vän kan nås från Menu-knappen, men dessutom finns dedikerade knappar för en rad funktioner. FX-knappen ger tillgång till alla effekter, A/B Loop låter användaren välja två punkter som in- och utpunkt för upprepade inspelningar, som ställs in med Set-knappen. Dessutom finns knappar för undo/redo-funktionerna, för rytmkompen samt för tempo/speed. SR1 klarar nämligen även timestretching – med riktigt okej kvalitet, om man inte pressar den för långt.

Transport/inspelnings-knapparna är alla de vanliga: play, rec (dubblerar som sound-on-sound), stopp, snabbspolning framåt och bakåt samt plus och minus för redigering och datahantering.

Som tilläggsnamnet Sound On Sound antyder erbjuder Korg SR1 alltså möjligheten att låta dig spela in dina låtidéer och göra ett litet arrangemang genom att lägga på olika instrument, sångstämmor och så vidare. Vid ett första påseende verkar detta kanske inte precis överväldigande – alltsammans hamnar ju som ett enda stereospår, med alla pålägg på varandra – men det stannar inte där: dels har man möjlighet att gå tillbaks i inspelningen och ångra (man kan välja mellan en, tio eller ett oändligt antal ångranivåer), dels har SR1 den goda smaken att spara alla pålägg separat, med någon sorts tidskod och allt. Detta får till resultat att när man tankar in filerna i sin dator så kan de placeras exakt där de ska ligga i ett sequencerprogram: varje spår för sig och varje pålägg i perfekt synk med de andra. Så väl genomtänkt!

LJUDKVALITET

Ljudmässigt talar vi om normal CD-kvalitet, det vill säga 16 bitar/44,1 kHz. Gitarreffekterna kommer från Korgs REMS-sortiment, som används i de flesta av deras gitarrpedaler och liknande idag. Trummorna är ytterst användbara och både reverb och många av de andra effekterna låter riktigt bra.

Många av effekterna är bra stereoeffekter och både trummor och annat har en bra stereobild. Däremot saknas möjligheten att panorera de nya inspelningarna när man gör egna pålägg; där bestämmer maskinen var grejerna ska hamna. På samma sätt fungerar den inbyggda stereomicken. Vill du ha mer röst i vänster kanal får du vrida huvudet lite åt vänster, eller Korg SR1 åt andra hållet – vilket som känns enklast. I övrigt hamnar gitarrer och annat i mitten av stereobilden, såvida man inte kör via en extern mixer och där pannar prylarna innan de matas in via linjeingången, förstås. Men då missar man ju lite av poängen med att ha allt i en enda liten burk.

Den inbyggda micken är annars rätt okej, både vad gäller ljudkvalitet, brusnivå och annat. Om man däremot vill använda en extern mick och är ute efter riktigt bra kvalitet räcker nog inte det inbyggda micksteget riktigt till. Det har egentligen tre brister: det är försett med enbart ett ministereotelejack, det finns ingen fantommatning och det brusar lite för mycket. Jag väntar mig inte att finna ett micksteg i klass med till exempel Vintagedesign på denna lilla maskin, men den hade blivit så mycket mer användbar med någon form av balanserad monoingång i stället för den lilla stereoingången. Jag provade med en klassisk SM58 och en enklare Sony stereomick, men inget av dessa alternativ gav ett resultat i klass med den inbyggda micken. Det brusade helt enkelt alldeles för mycket. En bra kondensatormick och ett separat micksteg fick mata linjeingången i stället och då fungerade det kvalitetsmässigt bra mycket bättre.

Tanken på att släpa på ett separat micksteg förtar dock lite av vitsen med det lilla formatet. Med ett bättre micksteg, ordentlig fantommatning och en Neutrik Combo-kontakt på exempelvis apparatens övre kortända (klumpigt kanske, men borde kunnat få plats) skulle Korg SR1 tagit hem allt-i-allo-titeln utan konkurrens.

EXTRA FINESSER

Som grädde på det förträffliga moset får man en version av Ableton Light med på köpet, och Korg Audio Utility, som är ett program för att hantera ljudfilerna på deras väg mellan SD-kort och dator. I detta program kan man även bränna CD-skivor från de filer som blir resultatet från SR1. I skrivande stund fanns detta program endast för Windows, men en Mac OS X-version lär vara i faggorna.

För att underlätta hanterandet av dessa filer kan Korg SR1 fixa till de filer som blir resultatet av alla inspelningar och pålägg, genom att bland annat lägga till tomt material i början av alla filer så de alla startar på samma ställe i låten, även om man till exempel skulle ha gått in och gjort ett kortare solo i mitten av en låt.

Korg Audio Utility är inget livsviktigt program för att man ska kunna hantera ljudfilerna i en dator. Vad som däremot behövs är dels en kortläsare som kan läsa SD-kort, dels en adapter för det lilla Micro SD-kortet som följer med Korgmaskinen – om nu mot all förmodan inte SD-kort-läsaren kan hantera dessa direkt utan adapter. Jag hittade en universalläsare för 125 spänn hos min lokale PC-handlare, och tillsammans med den adapter som distributören varit vänlig nog att skicka med testexemplaret (det är osäkert om den kommer med som standard) löste detta alla mina problem med att ladda in ljudfilerna i min Mac.

Väl framme i den trygga famnen hos Logic var det bara att lägga upp ljudfilerna, ställa nivåer, panorering och eventuella effekttappningar och låten kunde mixas. Om man vill, kan man fortsätta att bygga på låten med fler pålägg eller byta ut sådant som man inte är riktigt nöjd med. Men som jag tidigare påpekat är Korg SR1 ett skissverktyg och möjligheterna att fortsätta jobba med låten i en dator är faktiskt en suverän bonusfunktion.

SAMMANFATTNING

Korg SR1 Sound On Sound är ett formidabelt skissverktyg, speciellt för musikmakaren på resande fot. Men även för stationärt bruk, där man behöver en lättjobbad ”bandare” när inspirationen flödar, är denna lilla svarta låda näst intill omistlig. Med sin nära nog kompletta verktygslåda fungerar den extremt bra för mina egna låtskrivarbehov, och jag har en bestämd känsla av att jag delar dessa med många andra.

Jag brukar ha svårt att skiljas från de flesta testprodukter som landar på mitt skrivbord, men det här är något helt annat. Med sin trummaskin, sina effekter, inbyggda mickar, de fina ångrafunktionerna, det behändiga filformatet och den trevliga prislappen ser jag faktiskt ingen anledning till att inte äga en Korg SR1. Det skulle i så fall vara tillgången på maskiner som kunde bromsa mig – jag tror nämligen att efterfrågan på denna maskin kommer att bli enorm!

Uppdatering: Här finns en trevlig video som visar vad man kan göra med Korg SR1 Sound on Sound: