Min hemstudio

minhemstudio_0305

Min hemstudio (artikel i MM nr 5/2003)

av Gunnar E Olsson

Under denna rubrik ska vi titta in i det allra innersta hos folk – deras hemstudio. Vad behöver man egentligen? Vad använder dom stora grabbarna? Eller dom små…?

Aldrig tidigare har det varit lättare och billigare att skaffa sig en välljudande hemstudioutrustning. Med dagens digitala teknik kan man också välja om man vill jobba mot ett analogliknande gränssnitt i en digitalporta eller köra hela mjukvaruvägen och jobba datorstört.

Alternativen

Det vi vill visa i den här artikelserien är just hemstudiolösningar – gärna lite ovanliga – både från kända och okända förmågor.

Vi hoppas dels att det ska kunna vara till hjälp för andra som ställs inför liknande frågeställningar, men vi hoppas också på gensvar från våra läsare. Vi väntar oss faktiskt att det ska strömma in tips från andra hemstudioanvändare som funnit egna lösningar som de gärna delar med sig av till bröder/systrar.

Många är dom som väljer att dra sig tillbaks till hemmets lugna vrå där man slipper att snegla på studioklockan hela tiden. Christian Dohber, sångare, gitarrist och låtskrivare i Moses, som fortfarande använder sin gamla Fostex-porta till vissa inspelningar, säger i detta nummer:

– Fördelen med en hemstudio är att man inte behöver jaga folk som ska sköta det ena eller det andra. Man sätter upp en mik och spelar in. Så är det klart.

Och i förra numret av MM säger Mauro Scocco apropå sin nya platta där det mesta är inspelat i hemstudion:

– Det finns mycket att vinna på att jobba hemma. Man kan ta sig tid och känner sig inte stressad. Jag sjunger när jag har feeling. Och jag inbillar mig att det blir mer personligt om man spelar själv än om man tar in musiker som är med på 38 andra plattor.

Och han fortsätter med:

– Sångljudet hemma är det bästa jag haft i någon studio, även i sådana med mikar i 100.000-kronorsklassen.

Min egen hemstudio, då…

Bilden här intill visar något som verkligen uppfyllde kriterierna för en hemstudio. Under några år gav den mig allt jag behövde i hemstudioväg. Man skulle aldrig klassa den som en professionell studio. Den rymde helt enkelt bara en person och den var definitivt belägen i hemmet – i en garderob i vardagsrummet.

Mina första stapplande hemstudioförsök tilldrog sig i historiens gryning, strax efter att ormen sålt på Eva ett äpple med tvivelaktiga bieffekter. Först var det två kassettdäck och ett fasligt ping-pongande fram och tillbaks, två spår i taget, två spår i taget…

En kompis skaffade dock en Teac 3340-S och ett litet mixerbord och så hade vi plötsligt en nästan professionell utrustning. Teac-bandaren hanterade fyra spår på kvartstumstape och S:et stod för ”simul sync”. Detta var ett sätt att lyssna på det inspelade materialet via inspelningshuvudet – inte avspelningshuvudet, som satt lite längre bort längs bandtransportsträckan och därför gav en rejäl fördröjning (nu snackar vi Latency med stort L). Vid lyssning via inspelningshuvudet hamnade ljudet från alla spåren i synk med varann och med det man spelade in. Ville man ha fler än fyra pålägg krävdes både omsorgsfull planering och att man skickade över inspelningen till en annan bandare, samtidigt som man mixade ner till ett eller två spår för att frigöra nya spår för fler pålägg. När man sedan skickade tillbaks ljudpaketet till Teac-bandaren hade man plötsligt förlorat två generationer i ljudkvalitet, bortbytta mot brus och distorsion, men vad gör man?

Jag ville förstås ha en egen hemstudio – jag var trött på att fajtas med råttorna i källaren där vi hade Teacen och mixerbordet – så vad göra? Jag tog ett banklån – till min frus stora förskräckelse – och köpte en begagnad Teac 244 Portastudio, en Roland 707 (den första digitala trummaskinen med en prislapp som ändå gick hantera för en familjefar), en Casio CZ-1000 (en av de allra första multitimbrala syntarna), ett fjäder-reverb från engelska Accessit och lite annat smått och gott. Min första fuzzbox, en kompressor, en limiter, och en analog trumljudsburk (någon trummaskin var det definitivt inte!) byggdes efter byggbeskrivningar från olika elektroniktidningar.

Plötsligt fanns alla verktyg för att kunna göra musik och inspirationen flödade…

Och nu…

Det är lite lättare nu (Hörde ni? Det var inte bättre förr!) – och billigare! Idag skulle jag endera valt en enkel digitalporta, till exempel en liten Korg, Boss eller Zoom-porta – jag har alltid varit lite svag för Zoom-burkarna, av någon outgrundlig anledning.

Om jag valt en bärbar dator hade det blivit Apples nya 12″ Powerbook – kompakt och kraftfull och fullt kapabel att köra en nedbantad version av min normala studioarsenal av pluggar och andra mjukvaror.

Logic, Live och Reason hade utan tvekan fått följa med till sommarstugan, tillsammans med en Kinabyggd kondensatormik, ett löst miksteg och/eller M-Audios nya kompakta FireWireinterface 410 – om det hinner dyka upp innan semestern. Sen var frågan: ska man ta med sig den 12-strängade gitarren? Och Stratan? och Poden? Och kontrabasen…?